Bannerhed: "Ensamhet den nya folksjukdomen"

"Döden bakom styret", skämtar Tomas Bannerhed halvhjärtat och hoppar av sin röda DBS. Han budade till sig den rostiga gamla vägfaran för att få Södermalm att minna något mer om småländska Uråsa där han växte upp.

Sju år har gått sedan Augustvinnande "Korparna" lärde Sverige att kronörnen är en förträfflig apjägare, att näshornsfågeln murar in sina ägg, och att kvalen för den som försöker undkomma sitt arv är oerhörda. Nu är han tillbaka med "Lugnet", om Urban som flyttat till Stockholm i hopp om ett bättre liv. Men saker går inte som han tänkt, och snart sköljer han ner burkbönor med elefantöl och onanerar till bilder av sin exflickvän.

I båda böckerna fångar Tomas Bannerhed hemlösheten i flykten - i "Korparna" drömmen att lämna glesbygdsstretet, och i "Lugnet" svårigheten att finna sig tillrätta i stadsmyllret.

Storstadens ensamhet

Men i skogen ingår isoleringen i förutsättningarna. När han flyttat till Stockholm lärde han sig den svåra känslan att vara ensam bland andra.

Värst var somrarna, när alla skulle vara så bruna och lyckliga. Många av hans vänner kom från välordnade förhållanden med lantställen och täta familjeband, och ensamhetskänslan var ibland förlamande. Han tog inga initiativ till att träffa vänner, utan cyklade runt i innerstan i hopp om att någon skulle slå upp ett fönster och bjuda in honom.

I boken fryser Urban in sin sperma i numrerade koppar och brevväxlar med ett företag i Arizona som säljer evigt liv. Enligt Tomas Bannerhed finns en specifikt manlig form av isolering, där kvinnor delar sin ensamhet med andra och män sluter sig i sig själva.

Bearbeta mammas död

När han besökte New York i samband med att "Korparna" kom i engelsk utgåva sa en författare att man flyttar till Manhattan för att utplåna sitt förflutna. Orden fick det att gunga till.

Romanen hjälpte honom att bearbeta sin mammas död, och känslorna av övergivenhet och meningslöshet har bidragit till porträttet av Urban mer än han hade tänkt sig.

Bokens titel åsyftar det mentalhem där Urbans mamma bor, och han besvarar aldrig hennes brev. Tomas Bannerhed har själv erfarenhet av psykisk sjukdom i släkten, fast på andra sätt än i boken, och vet vad det kan föra med sig både för den sjuke och för de närstående som känner sig otillräckliga.

Han har en stående inbjudan till hembygdsföreningen i Uråsa, men tanken har känts för jobbig. Han famlar efter en förklaring, men gissar till slut:

TT