TT-Feature

Filmrecension: Maria by Callas

TT-Feature Artikeln publicerades
2 bilder

"Där orden tar slut tar musiken vid" - så inleds den här dokumentären om den fantastiska operadivan Maria Callas. Några fler ord hade dock varit önskvärda i det här maffiga men väl slätstrukna porträttet. Maria och Callas.(TT)

Maria och Callas. Som så många av de allra största slits operastjärnan Maria Callas mellan sina två roller. Callas är den firade sopranen med världen för sina fötter. Maria är blyg och nervös och längtar kanske egentligen helst efter ett vanligt kvinnoliv med make och barn.

I den här dokumentären framträder Maria med sina egna ord, enbart gamla klipp och intervjuer har används, stoff hämtas också ur gamla brev som hon skrivit. Men det blir ändå mest Callas som bjuds. Och det är inte så bara, naturligtvis. Hon är extremt fascinerande att titta och lyssna på, oavsett om hon pratar eller sjunger. Filmens stora styrka ligger i de fantastiska framträdandena. Här bjuds generöst på några av de gåshudsframkallande paradrollerna. Vi får följa henne under 1950, 60- och 70-talen från olika scener och möten med pressen. Det är ett kul grepp med roliga tidsdokument men det blir också begränsande eftersom materialet inte är så varierat och känns väldigt polerat. Den tionde gången en välsminkad Callas stiger ut ur ett flygplan och möts med blommor och reportrar tillför inte så mycket.

Hon har "problem med nerverna", och berättar att hennes mamma och make pushade henne hårt i början av karriären i en intervju. Men den här filmen är alldeles för artig för att man riktigt ska förstå på vilken nivå hennes inre lidande såg ut. Om man inte redan är expert på Maria Callas blir det svårt att få en helhetsbild av denna komplexa människa och förstå varför hon ansågs vara en sådan skandaldiva. Viktiga delar av hennes privatliv utesluts, och exempelvis affären med Onassis framstår som ganska obegriplig.

Någon borde ha berättat för regissören Tom Volf att det är fullt möjligt att göra personliga, respektfulla och substantiella personporträtt utan att rygga för det som han verkar ha avfärdat som "snaskigheter". Ett exempel på det är Stig Björkmans helt hypnotiserande dokumentär om Ingrid Bergman, "Jag är Ingrid", som också utgick från stjärnans egna ord och utan att rygga för det mindre smickrande skapade en givande helhetsbild där både kvinnan Ingrid och konstnären Bergman fick rymmas.