Filmrecension: Risk

Journalisten Laura Poitras är en filmskapare som med stort mod lyckas befinna mitt sig i vår tids mest aktuella frågor. För sin dokumentär "Citizenfour", om visselblåsaren Edward Snowden, fick hon en Oscar och hon har också gjort filmer om krigen i Irak och Afghanistan.

"Risk" avslutas mitt i den högintressanta utredningen om eventuell rysk inblandning i det amerikanska presidentvalet, och vilken roll Assange eventuellt kan ha spelat.

Som en fluga på väggen följer hon Wikileaks-grundaren under flera års tid, och hon frågar sig i filmens inledning varför i hela friden han låter henne filma som hon gör. Resultatet är nämligen inte särskilt smickrande för Assange.

Det är framförallt när de svenska våldtäktsanklagelserna dyker upp som hans tidigare hjältegloria från Wikileaks första tid som publiceringsplattform för explosivt hemligt innehåll börjar falna. När han söker skydd på Ecuadors ambassad i London blir en obehagligt misogyn sida tydlig. Poitras lyckas filma en handfull fantastiska scener där vi får se Assange i sitt esse men också i paranoida situationer, som när han möter sin advokat i ett buskage (!). Viss ofrivillig humor uppstår också när Lady Gaga intervjuar honom på ambassaden under ett surrealistiskt möte.

Under förra årets filmfestival i Cannes visades en annan version (mer uttalat pro-Assange) av filmen. Laura Poitras problematiserar nu sin egen position som filmare - bland annat drömmer hon om Assange - och avslöjar i slutet det etiska dilemmat med att hon har haft ett förhållande med en Wikileaks-medarbetare, som medverkar i filmen och som i slutet anklagas för sexuella trakasserier (dock ej av henne). Innehållet är fortfarande intressant men fler frågor väcks helt klart än vad som besvaras och som helhet känns "Risk" frustrerande splittrad.

TT