Filmrecension: Trädgårdsgatan
Det är sommar på Österlen för drygt tio år sedan. Linda (Karin Franz Körlof) och Peter (Simon J Berger) är två superpundare med kärlek till krök, tabletter och "jonk" (heroin). Peters son Eric och Lindas dotter Elin släpas runt av föräldrarna då Linda prostituerar sig i husvagnar för att finansiera knarkandet och Peter agerar livvakt. Paret blir snart förälskade och hittar en gård som Peter ska renovera i utbyte mot husrum. Barnen väntar i bilen när deras föräldrar tänder på. Alternativt ligger stackarna med uppspärrade ögon och tvingas lyssna på de drogdimmiga samlagen.
Misären räcker och blir över, men Erics riktiga mamma - där pojken tillbringar hälften av tiden - är dessutom Jehovas vittne. Hon har en ny man som trampar sönder Erics Playstation för att rädda hans själ. Man kan börja famla efter crackpipan för mindre.
I framåtblickar till nutid förstår vi att Elin och Eric överlevt sin traumatiska barndom när de som vuxna stöter ihop på en begravning. Dessa partier ger glimtar från olika berättarperspektiv i samma stil som HBO:s "The affair". Greppet är tyvärr inte helt slipat och avbryter rytmen mer än vad det tillför något till berättelsen.
Ingen skugga över någon av skådespelarna. Särskilt Franz Körlof och Berger imponerar i sina roller trots den komplicerade balansgång som krävs i gestaltande av berusade människor.
Det är lätt att vilja tycka om "Trädgårdsgatan". Manus, om än fiktivt, är baserat på producenten Sofie Palages riktiga upplevelser och filmen har fått hjälp av gräsrotsfinansiering efter att ha nekats stöd av Svenska filminstitutets allsmäktiga konsulenter gång på gång. Som drogdrama betraktat är "Trädgårdsgatan" också väldigt bildskön. Österlens gnistrande sommarlandskap har fångats på ett fantastiskt sätt, och kontrasteras mot smutsen som är missbruk och mental tortyr. Synd bara att filmen för ofta överdoserar på sin egen tragik.
TT
