TT-Feature

Soldatsonen som blev superkändis

TT-Feature Artikeln publicerades

Han var stor och stark och bråkig och kom från Småland. Och han skrev böckerna om Kristina och Karl Oskar. Det är ungefär vad gemene svensk vet om nationalikonen Vilhelm Moberg, säger författaren Jens Liljestrand.(TT)

För några år sedan skrev Jens Liljestrand förord till en påkostad nyutgåva av "Sista brevet till Sverige", den fjärde och sista boken i Vilhelm Mobergs utvandrarserie.

Han hade nyligen doktorerat med en avhandling om Moberg och i förordet erbjöd han bland annat en förklaring till varför boken slutar så sorgligt.

När boken sedan hamnade i handeln dröjde det inte länge förrän Jens Liljestrand fick ett samtal från förlaget.

– Man sa att det kom ilskna mejl och skrevs arga kommentarer på sociala medier. Man sa att personer ringde och skrek och grät och krävde att få tala med högsta chefen. Det tog ett tag innan jag fattade vad jag hade gjort... Jag hade spoilat utvandrarserien.

"Vad är det här för knäppgökar?" tänkte Jens Liljestrand. "Hur kan de inte veta hur det slutar? Inte nog med att böckerna är bland de mest kända i den svenska litteraturen, det finns också filmatiseringar och det finns en succémusikal."

– Men sen insåg jag att det faktiskt finns personer som möter Kristina och Karl Oskar för första gången. Jag förstod att Mobergs författarskap är ett levande författarskap och då ville jag också skriva om hans liv.

I mörkaste Småland

Vilhelm Moberg började sitt liv 1898 som Karl Moberg i ett soldattorp i Småland, närmare bestämt i Moshultamåla utanför Algutsboda, en bit norr om Emmaboda och en bit väster om Duvemåla. Han växte uppe i det som kallas Fattigsverige och i mörkaste Småland.

– Jag tror inte att vi kan förstå hur fattigt det var. De hade inte ens något utedass, de hade en grop i marken. Det fanns inga pengar till brädor och spik. Var det kallt gick man inte ut eftersom man inte hade varma kläder. Och då var hans pappa ändå soldat, det innebar viss status. Det fanns de som var ännu fattigare.

Snart fick Moberg syn på familjens fattigdom, den ekonomiska såväl som den kulturella. Moberg blev klassmedveten och det fanns livet igenom en klassrevanschism hos soldatsonen som tidigt såg det skrivna ordet som en väg uppåt och framåt.

Han började sin litterära bana som journalist på landsortstidningar och som frilansare, gav på eget bevåg ut tre böcker som gick olika bra innan han gjorde succé med romanen "Raskens" (1927), en historia om en indelt soldat och hans familj. Men genombrottet hade han fått några år tidigare, då som dramatiker.

– Moberg var under lång tid en av Sveriges mest spelade dramatiker, men i dag spelas han i princip inte alls, åtminstone inte hans allvarligare pjäser. Han står för ett föråldrat dramatiskt uttryck som blev passé redan under hans livstid. Några av hans lustspel håller än i dag, de är faktiskt ganska roliga.

Superkändisen

Moberg lämnade sin fattiga uppväxt och avancerade i samhället, men han fortsatte att skriva om fattiga bönder och torpare. Och bilden av Moberg var livet igenom den av en arbetargrabb från Småland. När han som superkändis boende i den italiensktalande delen av Schweiz 1959 kom till Karlshamn för att delta i invigningen av utvandrarmonumentet så sträckte han fram sin "kraftiga" och "seniga jobbarhand" när han skulle hälsa. Och när han debatterade i tidningarna så hette det att han delade ut "rallarsvingar".

– Det var sådan man ville ha sin Moberg. Åren efter andra världskriget fanns det en längtan hos många svenskar efter något absolut genuint. Det var nu nostalgin och längtan efter den röda stugan i skogen föddes. Man ville tillbaka till något som gått förlorat. Det fanns ett behov av en Vilhelm Moberg på samma sätt som det fanns ett behov av en Astrid Lindgren. Moberg blev en symbol för det rejäla och manliga och en motpol till det splittrade och neurotiska i dåtidens cyniska kultur.

Samtidigt var Moberg själv med och skapade bilden av sig själv som en fri smålänning som ställde makthavare mot väggen och minsann var stor och stark trots att han var uppfödd på korngrytsgröt med krösamos.

– Med åren blev han allt mer en karikatyr av sig själv. Men jag tror att det var ett sätt för honom att skapa distans till sitt enorma kändisskap. Det fanns förväntningar på hur han skulle vara som han kände att han behövde leva upp till.

Sanningen var den att Moberg redan som ung flera gånger kraschade psykiskt och vistades på vilohem.

En sista sommar

Några mil från den blå stuga på Väddö norr om Norrtälje där Jens Liljestrand firar sin sommar tillbringade Vilhelm Moberg sin sista. I vattnet som skymtar mellan träden dränkte sig Moberg 8 augusti 1973.

– Man skrev inte att det var självmord, trots att alla visste, det fanns till och med ett avskedsbrev. Jag ser det som en rebellisk handling. Han ville vara fri från alla normer och konventioner. Också den som sa att han skulle vilja leva sitt liv. Han var gammal och ville inte hamna på långvården. Han ville vara oberoende och själv fatta sina beslut. Den sista sommaren var han sjuk och led av svåra smärtor i nacken, men han var fysisk in i det sista och sägs dagarna innan sitt självmord ha bastat, cyklat och badat i havet.