Missnöjet bubblar i splittrat Marocko

Ett undantag i en orolig region - eller en hårdför förtryckarstat? För journalisten och aktivisten Omar Radi är svaret självklart när det gäller vilken bild av Marocko som är mest verklighetsnära.

Han var själv med och tog initiativ till Marockos svar på den arabiska våren. Då, för sju år sedan, stod han på Place des Nations Unies i Casablanca och skanderade slagord tillsammans med en brokig skara demonstranter som enats under parollen "frihet, värdighet och social rättvisa". Inspirationen kom från Tunisien och Egypten, där folket störtat maktfullkomliga ledare och fått till stånd en förändring.

"Ett ögonblick i historien"

I Marocko krävde den så kallade 20 februari-rörelsen - som fick sitt namn efter datumet då den första stora marschen ägde rum - sociala rättigheter och förbättrade levnadsvillkor för minoriteter, men också att regeringen och parlamentet skulle upplösas. Dessutom ville aktivisterna få slut på den omfattande korruptionen och ha en ny demokratisk grundlag.

I motsats till länder som Tunisien, där president Zine El Abidine Ben Ali blev föremål för folkets vrede, riktade 20 februari-rörelsen aldrig några avgångskrav direkt mot kungen. De flesta ville i stället ha en parlamentarisk monarki, där kung Mohammed VI, som regerat sedan sin far Hassan II:s död 1999, fråntogs reellt politiskt inflytande.

Kung Mohammed VI reagerade snabbt. En ny konstitution presenterades i juni och parlamentsval utlystes till hösten. I pressen beskrevs Marocko som ett framgångsexempel.

Men inifrån rörelsen var många misstänksamma över de vackra löftena.

Hård polisbevakning

Den nya grundlagen var visserligen ett steg i rätt riktning, menar han, men har betytt lite i praktiken. Kungen har fortfarande den högsta exekutiva makten och de som öppet kritiserar kungahuset utsätts ofta för repressalier.

Förra året bröt nya protester ut, men då med sociala krav i stället för politiska. I Al Hoceima, en av landets fattigaste städer belägen intill Rif-bergen i norr, blev en fiskhandlares våldsamma död i oktober 2016 startskottet för protester som krävde sjukhus och bättre infrastruktur i den marginaliserade regionen.

Rörelsen, kallad Hirak, har sedan följts av en liknande våg av protester i den fattiga gruvstaden Jerada i nordöstra Marocko.

I dag står Al Hoceima under hård polisbevakning. Den marockanska människorättsorganisationen AMDH uppskattar att det oroliga läget har drivit fler av stadens invånare än vanligt på flykt över Medelhavet mot Europa. Drygt tusen människor har gripits, varav flera har dömts till långa fängelsestraff. Amnesty International har konstaterat att tortyr förekommit i flera fall och Human Rights Watch kallar aktivisterna samvetsfångar.

Fnyser åt retoriken

Marockos nationella råd för mänskliga rättigheter (CNDH), som bildades 2011 i samband med den nya konstitutionen, viftar bort anklagelserna.

Han vill varken prata om 20 februari-rörelsen eller Rif-rörelsens krav. Oavsett fråga är El Yazamis svar detsamma: Det är västvärldens förvridna blick på arabvärlden som får folk att tro att proteströrelserna representerar hela Marocko. Och demokratiskt står sig landet bra.

Radi fnyser åt den retoriken. I dag har han accepterat att Marockos "lyckade arabiska vår" i praktiken inneburit att kungen och makten vann. Samtidigt missade de styrande ett viktigt tillfälle att på allvar lyssna på folket, anser han:

TT