Jag känner inte igen min kommun

Staffan Lindström ,

Vad är det för kommun jag bor i? Jag känner inte igen mig. När jag flyttade hit för 24 år sedan var jag naturligtvis nyfiken på denna kommun, hjärtat på rikskända Österlen.

Jag fann människor som jag trivdes – och trivs med. Jag kände också att jag ville bidra. Kommunen kämpade med svårigheter att behålla sin befolkning – min känsla var att här måste alla bidra.

Mitt sätt blev att helt ideellt starta upp bygget av Hoppet på Brantevik, kämpa för sjukhuset och senare för att få till stånd ett hospice här i Simrishamn.

Jag minns den positiva känslan när man satt i kommunhuset och diskuterade visioner och konkreta planer med kommunalrådet John Erlandsson och det stöd vi hade av dåvarande stadsarkitekten Bengt Celander. För att inte tala om när Margareta Arvidsson inbjöd Gunnar Broman (skaparen av Absolut Vodka) och mig att komma och prata inför inbjudna sommarösterleningar och en av dem, en känd Wallenbergsdirektör, senare berättade: "Jag blev så inspirerad att jag åkte hem till Inger och sa – nu flyttar vi hit!"

Han flyttade hit. Men på deltid. Och nu har han flyttat härifrån. Varför? Han och hans fru hade blivit utomordentliga skattebetalare!

Jag vet att han hade invändningar mot hur det fungerade i kommunen.

Många är de tillfällen under åren då jag undrat varför Simrishamns företagsklimat rankats lågt. Min tanke är att företagarna också är medborgare och skattebetalare med förväntningar på kommunen som alla andra. Alla vill kunna lita på sin kommun, att det går rätt till, att vi får valuta för skattepengarna, oberoende av partisympatier.

Idag tror jag vi har ett mycket allvarligt läge för Simrishamns kommun. Förtroendet är allvarligt skadat av det som kommit fram kring Kimo-affären.

Jag tycker mig ana att kommunalrådet Karl-Erik Olsson (S) hoppas att detta går att tysta ner, att problemet är ”skriverierna” – inget annat.

Men ”skriverierna” skymmer inte de allvarliga problem som finns:

a) vänskapskorruptionen bland vissa inblandade,

b) Håkan Erlandssons dubbla stolar,

c) personalflykten främst på samhällsbyggnadsförvaltningen,

d) svårigheterna att rekrytera kompetenta krafter,

d) de upprörande signalerna som Karl-Erik Olsson har skickat in i kommunförvaltningen när före detta Kimo-koordinatorn Jan Lundmarks alla förehavanden godkänns utan reservation.

Det är dags för en ny respektfull politikerkultur i Simrishamn.