Märklig, populistisk och felaktig politik

Timmen är slagen och Sverige har fått ett nytt parti i riksdagen. Som god vän av ordning, tillika socialist, som tror på människors enighet över alla etniska och religiösa gränser tycker jag naturligtvis att det är mycket beklagligt.

Vad är det egentligen för parti som nu nått maktens finrum? Det är ställt bortom all rimlig tvivel att Sverigedemokraterna har sina rötter i den nynazistiska rörelsen, men som därefter gjort en vandring mot mitten i frågor om ras, klass och etnicitet. Själva huvudpoängen med Sverigedemokraternas politik är assimilering av skiftande kulturer till den svenska. I detta faktum uppstår också den första frågan, vad är den svenska kulturen? Exakt vad är det man ska assimileras till? När Jimmie Åkesson fick frågan i SVT:s Halal-tv, eller för den delen andra partiföreträdare står de förvånansvärt handfallna i frågan. Det finns ingen definition. Trovärdigheten för ett parti som inte kan svara på en fundamentalt grundläggande fråga om den egna ideologin är att bedöma som tämligen unikt. Hade Vänsterpartiet inte kunnat svara på vad socialism är, eller för den delen Folkpartiet om liberalism så hade man varit tvungen att ifrågasätta dessa partiers hela existensberättigande.

I stället landar SD i en politik som hetsar mot grupper i samhället som kan betecknas som minoriteter. Kampen verkar ofta stå mot islam och muslimer, även om partiet i sig inte vänder sig mot specifika religioner. Partiet vill krossa alla former av kulturyttringar som inte kan upptas i normen, men frågan är återigen vilken norm man avser?

Partiet gör dessutom felaktiga kopplingar mellan frågor som invandring och kriminalitet. Den samlade forskningen pekar i stället på att kriminalitet är en följd av social utslagning och inte är kopplad till specifika kulturella eller religiösa grupper.

Ansvaret vilar nu på oss som ser igenom Sverigedemokraternas märkliga, populistiska och ofta direkt felaktiga politik.