Tyck till!

Miljöministern ändrar reglerna under spelets gång

Tyck till!

Miljöministern Andreas Carlgren (C) får allt större problem med att uppnå alliansregeringens mål på 30 TWh svensk elproduktion från vindkraft år 2020.

Artikeln publicerades 15 april 2011.

För att tillfredställa de grönas krav på vindkraft förefaller han beredd att offra de närboendes krav på oförstörd hemmiljö, kommunernas rätt till självstyre och industrins behov av låga energipriser.

Därför framställer miljöministern vindkraften som en ”försörjningsfråga” där det ”nationella intresset” går före det enskilda intresset (Svenska Dagbladet 2011-02-04). Men vindkraften är ett partipolitiskt, inte ett nationellt intresse. I en överenskommelse mellan allianspartierna 2009 accepterade centern att kärnkraften kunde byggas ut på marknadsmässiga villkor mot att få ett produktionsmål på 30 TWh för svensk vindkraft år 2020. Lundgren & Radetzki (Dagens Industri 2011-02-02) har beräknat att detta skulle kräva ca 6 000 fler vindkraftverk och ett stöd på ca 200 miljarder kronor under 15 år samt 100 miljarder i investeringar i kraftledningar och reglerkraft. Elkonsumenterna får betala stödet genom högre elpriser (elcertifikaten) men också genom högre skatter och/eller lägre offentliga utgifter för andra ändamål. Denna politiska uppgörelse må vara viktig för att öka centerpartiets miljöprofil och sviktande väljarstöd men kan inte kallas för ett nationellt intresse. Är det jämförbart med självförsörjning i kristider med livsmedel eller vapen? Är stora subventioner för att höja vindkraftens andel av landets kraftproduktion samhällsekonomiskt motiverade? Knappast!

Som bonden som leder hästen till vattnet bara för att upptäcka att han inte kan tvinga den att dricka, upptäcker nu regering att den visserligen kan subventionera 6 000 fler vindkraftverk men att den inte kan bestämma var dessa skall stå, om inte på kronans egen mark. Placeringen av nästan varje verk möter nu ett växande motstånd från kringboende då möllornas effektiva höjd har fördubblats de senaste åren. Lika höga som Kaknästornet i Stockholm, syns de nya möllorna lång väg. Ju fler och ju större vindkraftverk, desto fler omkringboende drabbas genom störande ljud- och skuggeffekter och förstörd landskapsbild. Tyvärr skyddar inte rättsamhällets institutioner de närboendes intressen.

När den som berörs av ett föreslaget vindkraftverk kallas till samråd, en fin svensk tradition, upptäcker hon att det är svårt att göra sin röst hörd. Den komplicerade processen är ett samråd endast till namnet och i praktiken blott ett ”öppet hus”. Processen styrs av elproducenterna, som sammanfattar de berördas synpunkter för myndigheterna och därför ensidigt gynnar vindkraftsägaren. De närboende misstror en samrådsprocess som skapats för eller kapats av markägare och konsultbolag. Därför överklagar allt fler hos myndigheter, kommunstyrelser och rättsinstanser, som dignar under arbetsbördan. De berörda samarbetar dessutom med varandra då de upptäckt att den politiska kostnaden att köra över ett fåtal kringboende är liten när varje enskilt fall behandlas för sig. Men tillsammans blir de närboende en politisk kraft som valda politiker inte kan förbise lika lätt. De uppvaktar kommunstyrelsen och får kommunen på deras sida. Kommunpolitikerna har starkare motiv att följa lokala opinioner (de vill återväljas!) och bättre lokalkännedom (de bor ju där!) än politiker i Stockholm. Det hotade kommunala självstyret finns just för att lokala frågor avgörs bäst lokalt.

Miljöministern inser nu att han inte kan uppnå centerpartiets mål utan att tvinga flertalet av de 6 000 nya vindkraftverken på en motvillig omgivning. Därför vill han, genom att ändra reglerna under spelets gång, ta bort kommunernas vindkraftveto om de följer den lokala opinionen och säger nej till vindkraftverk. I stället uppmanar han dem käckt att lösa konflikten så att alla blir glada - något som är lättare sagt än gjort i ett nollsummespel! Markägaren som sätter upp ett eller två vindkraftverk vinner lite efter att ha betalat för att sätta upp och sedan ta bort möllan med dess stora betongfundament och eventuella skadestånd. Berörda grannar förlorar genom förstört landskap, ljud- och skuggeffekter och prisfall på bostaden. Det behövs inte många grannar för att markägarens vinst blir mindre än grannarnas sammanlagda förlust. Därför går det inte att förhandla fram en lösning i de flesta fallen. I sista hand måste dessa tvister slitas med tvång.

Därför hotar miljöministern att inskränka kommunernas självstyre för att uppfylla regeringens vindkraftsmål. Detta mål är inte uttryck för ett nationellt intresse utan resultatet av en politisk kohandel som kräver orimliga samhällsekonomiska kostnaderna. Verkställer ministern sitt hot beträder han, något ovant för en centerpartist, centraliseringens sluttande plan. I så fall kommer enfrågepartier mot vindkraft att dyka upp i många valkretsar 2014.