Tyck till!

Svinalängorna – ingen trovärdig berättelse

Tyck till! Artikeln publicerades

Om en roman ska ha ambitionen att vara realistisk bör den vara trovärdig. Det anser journalisten och historikern Jan Thorsson, Skivarp, som är starkt kritisk till Susanna Alakoskis "Svinalängorna" som han menar i första hand är en fantasiprodukt och en efterkonstruktion.

Förra veckan fick jag ett nummer av tidskriften Aktum som är en tidning om forskning och utbildning vid Umeå universitet. Jag får den därför att jag läste i Umeå i början av 1970-talet.

På tidningens sista sida skriver författaren Susanna Alakoski en gästkrönika om begreppet klassresa och sin egen klassresa. Susanna Alakoski har läst på universitetet på distans åren 1996-1999.

Hon berättar i artikeln om att hon blivit intresserad av klassfrågor först på högskolan, när nu det var. Hon hänvisar till idéhistorikern Ronny Ambjörnssons bok "Mitt förnamn är Ronny" och till Ulla-Britta Wennerströms avhandling om den kvinnliga klassresan, de har betytt mycket för hennes intresse och därmed, antar jag, för hennes bild av sin egen bakgrund.. Böckerna kom ut 1996 och 2003.

Hon skriver att hon läste Ambjörnssons bok då "hon var ung". Hennes egen bok "Svinalängorna" kom ut 2006. Då var hon 44 år, kanske såg hon sig som medelålders då? Vad som förvånar mig är att hon så sent blev intresserad av klassfrågorna. Hon började trots allt att skriva sin bok redan 1991. Det framgår av intervjuer som gjorts med henne. Arbetet med boken tog 15 år.

Efter 2006 har Susanna Alakoski varit flitig och medverkat till att ge ut tre antologier. En handlar om klassfrågan, en annan om vardagsvåldet och en tredje om sexuell utlösning, orgasm. I år har en ny roman av henne kommit ut. Den berättar om ett syskonpar, där brodern sitter i fängelse.

Jag har letat upp en hel del intervjuer med Susanna Alakoski och läst en mängd recensioner av hennes bok "Svinalängorna". Vad som förvånar mig är, att allt är så positivt. Ingen kritik av något slag från yrkeskritikerna. Jag kan förstås ha missat den, jag kan ju inte påstå att jag läst allt.

Jag avstod länge från att läsa "Svinalängorna" eftersom det för mig var så uppenbart att Susanna Alakoski hittat på namnet men påstår att hon inte gjort det. Jag har släktingar som bott i området, till och med en kusin som varit vaktmästare där. Dessutom har jag varit Ystadsbo, till och från, i 16 år. Men jag har varit i Ystad redan som barn eftersom jag har all min släkt i Ystad med omnejd. Ändå har jag aldrig hört namnet "Svinalängorna" som självklart är ett mycket nedsättande öknamn för alla som bott och vuxit upp där. Också för staden som byggt området.

Vad är "Svinalängorna"? Jo, ett kommunalt bostadsområde i Ystad som invigdes 1964 med namnet Fridhem. Susanna Alakoski var två år då. Cirka 230 lägenheter, till synes en liten idyll. Visst, jag förstår att även där har utspelats sociala dramer. Området är kommunalt. Det innebär att även problemfamiljer får bostad. De måste ju bo någonstans.

I intervjuerna och recensionerna utmålas Fridhem ofta som ett så kallad miljonprogramsområde. Begreppet har numera en ideologisk signal, oftast använd av kritiker från socialt skyddade områden som möjligen gjort ett studiebesök i förorten/miljonprogramsområdet. Miljonprogrammet var ett socialdemokratiskt projekt för att bygga bort bostadsbristen. Det var samtidigt ett reformprogram.

Det var på 1990-talet som de stora förorterna, som byggdes under 1950, -60 och – 1970-talen, självklart skulle uppfattas som problemområden. Men egentligen hade det börjat redan 1968 då Skärholmen invigdes. Mest kritisk var övremedelklassvänstern. Socialdemokraterna hyllade däremot sina projekt.. När Olof Palme invigde Hallonbergen i Sundbyberg 1973 sa han att man skapat " den bästa bostadsmiljön i Sverige" ( Miljonprogrammet av Karl-Olov Arnstberg). Jag växte upp i Vällingby, "världens modernaste förort". Jag har som vuxen även bott i Rinkeby och Flemingsberg i hundra meter långa och 14 våning höga hus. Jag har alltid trivts i förorten. Det fanns tidigt problem, särskilt då knarket kom i början av 1960-talet. Några av mina bästa barndomsvänner dog i heroinchock. Ungdomskriminaliteten var länge den högsta i landet i Vällingby. Men det var ändå ett äventyr att växa upp där, det var roligt och spännande. Det fanns en vitalitet. Och man hade ett val, man behövde inte vara ett offer för omständigheterna. Själv lät jag thinnertrasan gå mig förbi då den gick runt i gänget och jag har aldrig dragit i mig knark av något slag. Någon kamrat blev statssekreterare, någon hög domare. Benny Andersson kom från Vällingby. Han blev inte kranförare, som jag minns att han först började med, utan miljardär och internationellt känd musikskapare. Alla gick det inte dåligt för. De flesta skaffade utbildning och jobb, gifte sig och fick barn.

Lilla Fridhem var inget miljonprogramsområde! Jag har läst Susanna Alakoskis bok nu. Uppriktigt sagt; den var inte mycket att läsa. Första hälften var direkt dålig, den andra tog sig – något. Språket är torftigt, famlande och konstruerat. Då och då dyker det upp en del nya konstruktioner av ordsammansättningar som stör berättelsens ambition att vara realistisk. Det står exempelvis gladblick, ivägnickade, långkiss – lite av Pippi Långstrump tycker jag. Andra delen av boken är något bättre men i stort består boken inte av en sammanhållen berättelse utan av ögonblicksbilder, ofta utan sammanhang. Det är också ett sorts eländets kammarspel. För att vilja vara en berättelse om arbetarbarn på 1960-talet är det för lite som händer utomhus. När jag växte upp var vi " vanliga ungar" mer ute än inne, bland annat på grund av trångboddhet. Av delvis samma skäl skickades alla ungar till söndagsskolan som små. Som vuxen har jag förstått att det nog fanns ett annat skäl också. Det var enda stunden under veckan morsan och farsan kunde ha en stund för sig själva i trångboddheten. Så blev det fler syskon. Men så är det inte i "Svinalängorna". Barnen har egna rum och tycks ha gott om plats inomhus. Så de gick till söndagsskolan av något annat skäl.

För mig är det uppenbart att berättelsen är starkt anakronistisk, särskilt i början. Författaren lägger ord och uppfattningar som hon själv har i dag i munnen på bokens barn. På så sätt blir skildringen ett aktuellt politiskt projekt, inte ett litterärt. Proletärkvinnor med ursprung i Finland sitter och talar om orgasm och kondomer och liknande, också då barnen hör på.

Det är ord som jag själv inte hörde förrän jag var vuxen. Det var ingen hemma i kvarteret som sa kondom på 1960-talet. Gummi, hette det. Min mormor, statarhustrun sa kardong, fast det var tidigare. Orgasm…..??? Överhuvud talade man i "vanliga" familjer inte om " det sexuella", särskilt inte om barnen hörde på.

Ett annat exempel; när familjen flyttat in i sin nya lägenhet 1964 sitter föräldrarna och firar med vin! Aldrig i livet, tänker jag. En genuin skogsfinne som sitter och dricker vin!? Det hände aldrig! Kosken och öl, kanske blandat till busgrogg, är mer troligt. Eller folkkonjak med Pommac. Om inte vinet är vermut förstås, men det står det inte.

De begeistrade kritikerna skriver också att familjen kommer från Finland. Man får intrycket att den kommer direkt. Författaren bidrar förvisso till det genom att skriva att familjen hyrt en möblerad lägenhet innan. Hur länge, kanske bara tillfälligt? Det tycks som om de inte har några möbler. Istället "hittar" pappan möbler i olika soprum eller liknande. Han kommer till och med med en dubbelsäng på cykeln (!) och bokens mamma blir överlycklig! Pappa arbetar på en skyddad verkstad. Varför? Han kom knappast direkt från Finland till en skyddad verkstad i Ystad. Det måste finnas en annan historia bakom. På ett ställe längre fram i berättelsen står, att pappan har varit kock i Stockholm.

Mamman då? Det är givetvis samma sak där, det står inget om hur länge hon varit i Sverige. Tillräckligt länge dock, för att läsa böcker på svenska av Moa Martinsson, Ivar Lo-Johansson, Elin Wägner (!) och Harry Martinsson.

Allt det här handlar om trovärdighet. För mig är "Svinalängorna" inte en trovärdig berättelse. Det är svårt att läsa en bok som vill vara realistisk men inte är trovärdig.

Låt mig i stället föreslå en barn- och ungdomsskildring som är både trovärdig och rolig i allt elände. Det är Mikael Engströms böcker om Dogge. Författaren har skrivit tre böcker om Dogge och hans uppväxt i Solna. Det är ungdomsböcker men kan lika väl läsas av vuxna med stor behållning, tycker jag.

Susanna Alakoskis "Svinalängorna" får mig också att fundera något över Augustpriset. Alakoski fick priset 2006. I år gick det skönlitterära priset till Sigrid Combûchen, sedan länge etablerad författare och en erkänt skicklig stilist. Priset för bästa faktabok fick Yvonne Hirdman, professor i historia med en lång rad mycket läsvärda böcker bakom sig.

Augustpriset åker berg- och-dalbana! Bokkritikerna också!