Nu vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Christer Akejs utfall mot
Gudrun Schyman säger mer om Christer Akej än om den politik FI står för.
Än en gång kommer han dragandes med manifestationen i Almedalen och än en gång
väljer
Christer Akej att varna för en politik och en politiker, vars främsta
mål är allas lika värde och vars närvaro i
Simrishamns kommunpolitik redan
har fått många att andas lite lättare och utropa ”Heja, äntligen finns det
hopp igen!”.
För det första: Om Christer Akej verkligen bryr sig om de många i vårt land
som skulle blivit otroligt lyckliga av att bara få en mindre del av de
pengar som
FI använde för att uppmärksamma den ojämställda lönesättningen,
tycker jag att han föreslår sitt eget parti att i nästa valrörelse avstå
från till exempel fleece-västar med partilogga, för att skänka pengarna till
något välgörande ändamål. Han kan också personligen skaffa sig en mer
bensinsnål och miljövänlig bil och varje månad skänka överskottet till någon
som behöver dem bättre. Eller den där nummerplåten som det står AKEJ på -
6000 kr.
För det andra och kanske det mest häpnadsväckande: Återigen väljer Christer
Akej att ropa vakt i gevär och utmåla FI som vårt samhälles största hot, när
det finns växande politiska krafter som SD och andra rasistiska yttringar på
ganska nära håll.
Och så denna fokus på person. Är det ett försök på att förminska den starka
demokratiska kraft som just nu drar genom Simrishamns kommun eller är det
för att det i det egna partiet mest har handlat om just en person?
Jag skulle mycket hellre vilja höra vad Christer Akej och hans partikamrater
tycker att man ska göra åt den ojämställdhet som råder. Men jag tror aldrig
jag har hört Christer Akej prata om annat än pengar och siffror.