Universitetet hindrar kritiskt tänkande socialarbetare

Vi håller med författarna om att socialarbetarkåren måste ta större plats i samhällsdebatten, men vi ser också att det finns tydliga faktorer som hindrar detta.

Som socionomstudent får man tidigt lära att inte ifrågasätta. Under utbildningen lär vi oss hur sociala problem uppstår och hur man åtgärdar dem, men detta utan något maktperspektiv. Det finns ingen kultur av att diskutera rådande perspektiv, det gäller snarare att hålla sig inom ramen för den förståelse som uttrycks av föreläsaren. Detta trots att utbildningen av universitetet presenteras som en övning i kritiskt tänkande och reflektion.

Vi är nog alla överrens om att grunden till att bli en kritiskt tänkande yrkesarbetande läggs under utbildningstiden, och det är därför skrämmande hur lågt diskussionsklimatet vid universitetet är. Till skillnad från debattartikelförfattarna tycker inte vi i Socialarbetare för social aktion (SFSA) att det är konstigt att den svenska socialarbetarkåren är tysta. Vi har alla skolats in i en tradition av tystnad och denne upprätthålls efter utbildningen av arbetsgivare och politiker.

Som socialarbetare kommer man att utföra praktiskt socialt arbete, och möta en verklighet som är allt annat än enkel. Snarare är det en verklighet med många dilemman och i vilken man som socionom oftast är försatt i en situation utan tid, resurser eller makt nog att hjälpa på det sätt man skulle vilja. Dessa arbetsvillkor är ett effektivt sätt att tysta socialarbetare som annars skulle kunnna ha en betydande position i samhällsdebatten.

Utifrån detta finner vi det magstarkt att som universitetslärare efterfråga kritiskt tänkande socialarbetare som gör sina röster hörda. Skapa bättre förutsättningar för socialarbetare att redan under utbildning uttöva sitt kritiska tänkande, och fördela samhällets resurser så att deras röster inte tystas av arbetslivets hårda villkor.