Målet är frihet från diskriminering

När Lars Rosenberg (YA 1 juli) gör jämförelser med Martin Luthers teser tyder det på antingen okunnighet eller ett totalt förakt för den demokratiska utvecklingen. Att mänskliga rättigheter definieras och skyddas genom konventioner och resolutioner i FN är ett resultat av medlemsländernas demokratiska utveckling och humanistiska ambitioner. Det ligger tillexempel decennier av hårt folkbildnings- och opinionsarbete bakom resolutionen om utrotandet av mäns våld mot kvinnor och nu senast definitionen av det systematiska sexuellt våldet mot kvinnor i krig, som kriminellt.

På samma sätt har konventioner om flyktingars status och människors rätt att söka asyl tillkommit. Att välja att förneka eller nonchalera detta är att visa ett öppet förakt för demokratin.

Problemet är att alla länder inte tar sitt ansvar och att det både på nationell och regional och lokal nivå finns de som aktivt motarbetar mänskliga rättigheter. I politiskt organiserad form ser vi det i hur SD agerar i parlamenten men vi ser det också i den alltmer restriktiva invandrarpolitik som den borgerliga regeringen fört. Och vi ser det i de växande murarna runt Europa.

Det finns uppenbara problem med segregation och diskriminering i vårt samhälle. Det drabbar många och det drabbar de sist hitkomna värst. Men de här problemen försvinner inte om vi stänger gränserna. Det är inte de människor som kommer hit som har problemen med sig. Problemen finns redan i vårt samhälle. De stavas arbetslöshet, brist på bostäder, neddragningar och besparingar i skolorna, brist på jämställdhet, osv. Det krävs politiska och ekonomiska samhällsreformer för att rätta till detta. Det är inget som vi löser genom att säga att det är fel på invandrarna själva. Och det är definitivt inget vi kommer tillrätta med genom svepande och ogrundade generaliseringar om ”massinvandring” och ”okontrollerbar asylism” (vad nu detta är?).

Tillbaka i tiden var fri invandring en central fråga för den svenska nyliberala rörelsen. Alla skulle få söka lyckan varhelst man önskade. Nu definieras ”invandringsproblemet” som centralt, inte bara för SD utan dessvärre också för stora delar av den borgerliga högern.

Jag hoppas på en förändrad inställning, av respekt för mänskliga rättigheter men också för att vi (igen) kommer att behöva invandrad arbetskraft som ska slippa mötas av diskriminering. Jag hoppas att fler kommer att omfatta idén om fri rörlighet för alla människor, baserad på garanterade mänskliga rättigheter.

För Feministiskt initiativ är antidiskriminering (utifrån kön, klass, etnicitet, sexualitet, funktionalitet) den centrala utgångspunkten när vi formulerar vår politik. Både Lars Rosenberg (vars ideologiska utgångspunkt döljs i ”oberoende”) och andra som vill veta vilka konsekvenser det får för politiken kan läsa mer på www.feministisktinitiativ.se.

På Expressens ledarsida den 2 juli skriver Isobel Hadley-Kamptz: ” I hela västvärlden definierar vi invandrade, specifikt muslimer, som problem, vi kollektiviserar dem till ett enda stort dilemma som vi uppenbarligen hellre ser som ilandflutna döda kroppar på Lampedusas stränder än som asylsökande på våra gator.” Jag håller med henne. Den här envisa beskrivningen av människor som kommer som problem spelar främlingsfientliga och högerextrema grupper i händerna. Det är en politisk utveckling som får konsekvenser på samhällets samtliga områden. Inte minst i de kommuner där företrädarna för de partier som vägrar respektera mänskliga rättigheter sitter.