Säg nej tack till Merkozypakten

Den finanspakt för euroländerna som Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Frankrikes president Nicolas Sarkozy vill driva igenom innebär mer av det som skapat krisen inom euro-området.

I stället för att hjälpa till och lösa krisande länders problem kommer Merkozypakten att förvärra dem på grund av att den stryper efterfrågan genom nedskärningar, lönesänkningar och andra åtstramningar.

Finanspakten innehåller en regel om att ett lands budgetunderskott inte får överskrida 0,5 procent av BNP. I praktiken handlar det om att acceptera kraftiga nedskärningar i välfärden, försämringar för löntagarna och uppluckringar av de fackliga rättigheterna.

”Merkozypakten” innebär även ett tvång för länder som har euron som valuta att överge sitt demokratiska självbestämmande över finanspolitiken som offentliga utgifter och skatter genom att acceptera en hårdare styrning på EU-nivå. EU-kommissionen får därmed en överförmyndarroll. Euroländer som inte inför reglerna dras inför EU:s domstol.

Demokratin reduceras i de deltagande länderna och själva inrättandet av systemet sker så långt från väljarna som över huvud taget är möjligt.

Inom fem år ska den mellanstatliga finanspakten upphöjas till EU-lag. Ett av syftena är att tvinga ihop euroänderna till en centraliserad och odemokratisk överstat, ett slags Europas Förenta Stater.

Den mäktigaste aktören i dagens EU är den så kallade Frankfurtrundan. I denna informella grupp möts Angela Merkel, Nicholas Sarkozy, IMF-chefen Christine Lagarde, Eurogruppens ordförande Jean-Claude Juncker, EU:s rådspresident Herman van Rompuy, EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso och ECB-chefen Mario Draghi.

Frankfurtrundan har hemliga förmöten innan de ordinarie EU- och Eurotoppmötena, och det var Frankfurtrundan som i praktiken avsatte Greklands premiärminister Giorgos Papandreou och Italiens premiärminister Silvio Berlusconi, och ersatte dem med de icke-folkvalda EU-teknokraterna Loukas Papademos och Mario Monti, före detta vice ordförande i Europeiska centralbanken i Frankfurt respektive EU-kommissionär i Bryssel.

Trots stenhårda åtstramningar växte Greklands budgetunderskott med 0,8 procent till 21,6 miljarder euro 2011, visar färska siffror från regeringen i Aten.

Sverige och andra EU-länder utanför euron kan ansluta sig till ”Merkozypakten” på frivillig väg. Enligt regeringens tolkning skulle Sverige inte på något sätt vara bundet av de krav som ställs på euroländerna, men skulle genom att medverka kunna få inflytande.

Precis som inför folkomröstningen om EMU får vi nu höra att vi ska vara med och påverka. Vi ska alltså ge ifrån oss makt över finanspolitiken till Bryssel för att sedan hoppas kunna påverka den där?

Blir inte inflytandet större om makten ligger kvar i riksdagen? Inbillar sig statsministern att han ska få ta plats i den egenmäktiga Frankfurtrundan om riksdagen säger ja till ”Merkozypakten”?

Att gå med i Angela Merkels och Nicholas Sarkozys finanspakt innebär ytterligare ett steg in i den valutaunion som svenska folket röstade nej till i folkomröstningen 2003 och som 88 procent av svenskarna skulle säga nej till om det vore folkomröstning idag. Nu begär de som misslyckats med sin ekonomi nya mandat för att fortsätta misslyckas med ekonomin, med de konvergenskrav som krävdes men inte följdes är det glasklart att problemen inte är nya pakter eller fördrag utan en sund inställning till vad ekonomi egentligen är i respektive medlemsland. En balans mellan intäkter och utgifter.

Att EMU-omröstningens förlorare inte accepterar folkets vilja och vill smyga oss in bakvägen i euron är kanske väntat. Men de har minst lika mycket fel nu som de hade då.

Säg nej till Merkozypakten!