Nils-Eric Sandberg är en insiktsfull skribent vars kloka krönikor jag gärna
följt genom åren, men i hans krönika i YA den 26 januari, med rubriken
”Försvaret har blivit billigare”, har åtskilligt landat fel.
Sandberg skriver att vårt försvar, när det hela än gång blir klart, ska
omfatta drygt 6 000 soldater. Jag har andra siffror: 19 000 fast anställda
soldater + 18 000 hemvärnsgubbar. Det är betydelselöst om någon av oss,
eller bägge, har fel eller rätt. Dessa obetydliga siffror utgör inget
försvar för Sverige. Finland med grovt räknat hälften av vår befolkning har
ett försvar på runt 180 000. Dåvarande presidenten Halonen sa vid ett berömt
tillfälle att Finland kan inte som Sverige överlåta sitt försvar på
grannländerna. Alliansen har ställt landet försvarslöst, vilket är
oursäktligt. Media brister i information om detta.
Men Sandbergs krönika handlar mest om försvarets ekonomi. Jag menar att han
har fel där med. Han vill belasta kalkylen för värnpliktsförsvaret med
alternativkostnaden ”en manlig årskulls produktionsbortfall”. Då utgår han
ifrån att alla dessa ungdomar har jobb. Det har de inte. Man brukar räkna
genmsnittligt med 27 procent ungdomsarbetslöshet, medan åldersgruppen 19-20
år, som är mest attraktiva som värnpliktselever, har ännu högre arbetslöshet
än genomsnittet. Jag medger att själva
bereppet ”arbetslös” inte är glasklart men Sandberg får väl justera sin kalkyl
med cirka 25 procent.
Sedan glömmer Sandberg bort en alternativintäkt: 30 procent av
ungdomsarbetslöshetsgruppen lever på socialbidrag. Dessa behöver ju inte
betalas ut då staten står för de värnpliktigas levnadsnivå. I slutänden blir
kostnaden för värnpliktsalternativet avsevärt mindre än den Sandberg räknat
fram, men visst blir den dyrare än kostnaden för det ännu virtuella
”leksaksförsvar” som Alliansen sitter och skissar på.