Mjukisen inom oss

Nästan alla djur är söta i mitt tycke. Undantag är kanske illrar och råttor. Men när min kompis säger att katter är det äckligaste av alla djur blir jag nästan sårad personligen. Hur kan man tycka så? Att höra en katt spinna är ju ljuv musik, för mina öron åtminstone. Man blir lugn och varm och all stress försvinner.

När man är ute och går på stan så händer det ganska ofta att man får för sig att slänga fram ett litet ”men titta så söt” när en hund stolt trippar förbi sida vid sida med sin matte. Mjukisen och piprösten har kommit fram. Men jag kan helt enkelt inte hjälpa det. Jag bara är sån. Svag för djur. Men det är väl inget att skämmas över?

Man har sett filmer om personer som verkar stenhårda. De viker inte för något. Hård och tuff är man och hård och tuff ska man vara. Budskapet med sådana filmer verkar vara just detta, att alla har en mjuk sida inom sig. Boven i filmen ger tillslut med sig. Han har sett en liten hundvalp med rosa rosett i fara och plötsligt vinner den där mjukisen över honom. Hans, i vanliga fall, kalla och känslolösa sida är borta för en stund. Men bara för ett ögonblick.

Den visas kanske inte så ofta hos vissa. Den där sidan. Mjukisen inom oss. Men den finns där. Hos var och en av oss.