Adjö till Wallander

Ystad Artikeln publicerades

Efter sju år och 32 filmer är nu Krister Henriksson definitivt klar med Kurt Wallander. Men inte med Ystad.

- Jag kommer tillbaka varje sommar, säger den 66-årige skådespelaren.

Det är knappt menat som en fråga. Mer en artighetsfras, innan vi kavlar upp ärmarna och börjar intervjun. Men Krister Henriksson smakar på orden som om de vore fulla av exotiska, udda smaker.

- Ja du... hur det står till? säger han dröjande. Sedan skrattar han trött.

När vi ses visar kalendern 20 december och Wallander-inspelningarna är inne på den allra sista eftermiddagen. Inom ett par timmar ska Krister Henriksson ta flyget hem till Stockholm. Vi sitter i ett lunchrum på Ystad studios med ett kakfat mellan oss som ingen rör.

I byggnaden råder full aktivitet. En sista scen ska riggas innan skådespelarna kallas in. För huvudpersonen själv, Krister Henriksson, är detta slutet på en lång resa. Efter sju år har han bara en enda scen kvar att göra, sedan är Wallander definitivt över för hans del. Kurt Wallander glider in i alzheimer-dimman, och Krister Henriksson flyger hem. Inte konstigt då, att en så enkel fråga som "hur står det till" kräver betänketid. Krister Henriksson landar i en positiv känsla.

- Det känns bara jätteskönt. Man har gjort det bästa man har kunnat, med de förutsättningar som är. Och det är inte ens med några blandade känslor jag lämnar. Jag känner att det här är absolut färdigt för min del nu, säger han.

Bra slutpunkt

Krister Henriksson är nöjd med att de sex filmer som nu spelats in blir hans slutpunkt. De första tretton filmerna beskriver han som ett misslyckande, som inte blev särskilt bra, den andra omgången med tretton filmer kändes bättre. De sista sex, tror han, blir de bästa de gjort.

- Filmerna blir bättre och bättre ju längre vi håller på, vilket nog kommer att visa sig. Men det finns en vägs ände för mig också. Nu vill jag göra andra grejer. Jag vill inte att hela mitt liv bara ska handla om Wallander.

Krister berättar att han, för att undanröja risken att bli inringd för ännu fler filmer, för några år sedan bad Henning Mankell att hitta på något med den slitne kommissarien. Och i senaste boken "Den orolige mannen" (2009), som nu filmatiserats, drabbas Wallander av alzheimer.

- Nu har vi kommit dit. Och då får man ju fråga Ystadsborna, vill ni verkligen ha en kommissarie som har alzheimer? jag skulle tro att de inte vill det. Fast vill de ha det, då kommer jag tillbaka. Men då får de också skylla sig själva, säger Krister och skrattar gott.

Högt tempo

Det ska inte ses som en trevare. Krister är färdig, han understryker det flera gånger. Det har varit ett slitsamt arbete med högt tempo. I närmare sju månader har han veckopendlat mellan hemmet i Stockholm och Ystad, och när han har varit här har i stort sett all vaken tid handlat om att jobba.

Just den höga produktionstakten har ofta framhållits i kritik mot filmserien. Krister Henriksson medger att det inneburit prutande på en del områden. När det måste gå undan, får inte ljussättningen ta lång tid. Men från ett skådespelarperspektiv, menar han, är tempot en utmanande och ofta rolig del av jobbet, med minimal väntetid mellan scener och krav på ständig leverans.

- Det finns så mycket missuppfattningar. Man kallar det Wallander-fabriken, tror att det är ett löpande band. Och det kan jag säga, att det är minst av allt ett löpande band. Du måste vara så jävla vaken för att fixa det på den korta tid du har. Du måste verkligen kunna ta bollen hela tiden. Det är nästan improvisation, och det tycker jag är jävligt roligt, och också jävligt tröttsamt. Du blir trött av att aldrig få slappna av.

Vältra sig i trötthet

Med åldern blir det också tuffare att jobba så. Nu vill han hem och vältra sig i sin egen trötthet.

Jag ska komma hem, sätta mig i en fåtölj och bara titta på min familj. Och sen ska jag beklaga mig över hur trött jag är. Och då säger de förhoppningsvis, "amen Krister, vi tar hand om hela julen".

Efter 32 filmer skulle han kunna dra sig tillbaka.

- Jo, men det är klart att jag har tjänat bra med pengar under den här tiden. Jag har inte räknat dem, men jag utgår ifrån att jag inte behöver jobba så mycket resten av livet. Men jag är ju gammal också, så jag har inte så långt kvar att leva, säger han med ett mörkt skratt.

Men tro inte att Krister Henriksson vill gå i pension bara för att han kan. Nästa stora uppdrag blir att spela Doktor Glas på West End i London i vår. Pjäsen ska framföras på svenska, med engelska undertexter. Att det blir av beror enligt Krister på det stora Wallander-intresse som vuxit fram i England.

Kärlek till Ystad

Men bara för att Wallander-eran tar slut, så tänker han inte klippa banden till Ystad.

- Det här hade varit outhärdligt om det varit i Trollhättan. Det är någonting med att komma till Ystad, till den här platsen. Det är skälet till att man tar sig igenom det. Jag gillar den här staden väldigt mycket. Jag trivs här, och det gjorde jag redan första gången.

Krister berättar att Ystad påminner honom om Grisslehamn, där han växte upp. Också det en ort vid kusten, som lever upp på somrarna och går i ide på vintrarna. Fast i Ystad har de fina somrarna kommit med ett pris.

- På sommaren har det varit väldigt jobbigt här, med tyskarna och engelsmännen och även folk från landsorten. Då har det varit mycket "men gud, där går Kurt Wallander". Och över allt kommer de hopplösa mobilerna fram. Förr var det ju ändå autografer, nu är det bilder och filmer. Det finns kort i folks privata album där jag sitter och äter, och ingen frågar om lov. Jag ska inte använda ordet kränkning, men... det känns lite som en våldtäkt ibland, säger Krister Henriksson.

Därför har han varit väldigt nöjd med sitt boende den här vändan.

- Jag fick en lägenhet på Vädergränd med en stor trädgård inhägnad av en mur, så jag kunde ta hem folk och sitta och grilla. Man behövde inte gå ut på stan och exponera sig hela tiden, säger han.

Återvänder hit

Fast det är turisterna som varit påfrestande. Ystadsborna har han bara gott att säga om. Krister framhåller att stadens befolkning alltid tagit emot filmteamet med respekt och stort tålamod.

- Nu på hösten och vintern är det ju inga problem alls, med Ystadsborna. När jag går och handlar på Konsum är det ibland så att jag tänker "men gud, har ni inte sett Wallander?", säger han.

Och han kommer tillbaka hit, lovar han. Varje sommar. Dels för att gå på Ystads jazzfestival, som han är ambassadör för, dels för att bara njuta av staden och upptäcka Österlen och Skåne, som han sett alldeles för lite av under de här sju åren.

- Jag tänker en gång komma hit och upptäcka Skåne. När man filmar så här, så kliver man ofta ut ur en bil och vet inte var man är. Man tror man är i Ystad, men så är man plötsligt i Malmö. Man bara körs runt. Det är det farliga med att filma, man blir som ett dagisbarn. Därför ska man inte filma för länge.

Innan vi skiljs åt får Krister Henriksson i uppgift att sätta ord på hur trött han är. Han drar en suck som är så djup att den mullrar långt ner i magtrakten. Sedan börjar han nästan generat skratta åt de associationer som poppar upp.

- Det går att jämföra med den trötthet man känner efter ett samlag. Man är lite euforisk och avspänd och det finns en njutning i tröttheten, för man känner att man verkligen har blivit tagen i bruk, att man har gjort vad man har kunnat.