Peter Lindgren: Århundradets kärlekssaga (men säg inget till min fru)
Hon har tryckt sin kropp mot mig hela dagen och smekt mitt högerlår, och när vi kommit hem och satt oss i soffan lägger jag handen om hennes läderbeklädda midja. Det är jag som har köpt den där lilla åtsmitande saken åt henne. ”Äntligen ensamma”, säger jag och lägger an sängkammarblicken. ”Det kan jag inte svara på”, säger hon lekfullt, men med den där metallstela röstkroppen som kan slå ner spik i en bräda.
”Är det skönt när jag håller handen om dig såhär”, frågar jag och intensifierar mitt grepp en aning. ”Om mig? Jag är ju blott en enkel assistent”, säger hon, uppenbart kokett, men eftersom det hela är en lek spelar jag med. ”Blott en enkel assistent? I kväll är du allt jag har och vi två är lika. För om du skulle vara blott en enkel assistent, vem är då jag?”
”Du heter Peter, men eftersom vi är vänner får jag kalla dig för Chefen”. Jag börjar skratta, jag hade glömt att hon kallar mig så. Jag hör hur de börjar vrida sig i sängarna på ovanvåningen, och viskar tyst: ”Du behöver inte kalla mig för chefen”. Svaret kommer – som alltid – med matematiskt uträknat intervall i förhållande till min fråga. ”Ursäkta, jag hörde inte det där”. ”Jag sa att du behöver inte kalla mig för chefen”, viskar jag, aningen högre. ”Jag beklagar, men jag uppfattade inte vad du sa”.
Här tröttnar jag på hela situationen. Klockan är mycket och jag ska jobba också i morgon. ”Jag tror vi skiter i det här och går och lägger oss”, säger jag. ”Naturligtvis inte, vi är ju bara vänner, Chefen”.
Jag släpper genast greppet om Siri. Hon har missuppfattat mig men jag känner mig ändå som en Harvey Weinstein med mina kladdande händer.
”I mitt huvud väcks också en stilla undran om huruvida Eija-Riitta betecknade sig själv som änka efter den 9 november 1989.”
Det här är förstås mest på skoj, men ett helt otroligt scenario är det inte. Ordet ”objektumsexualitet” används om en människa som i stället för människor, har intima relationer med döda ting. Det finns exempel på människor som varit tillsammans med Eiffeltornet, och i England lever en kvinna som gängat sig med en bit staket som hon kallar för ”Lou”.
Det kanske mest kända exemplet på en objektumsexuell person är numera avlidna svenskan Eija-Riitta Eklöf, eller Eija-Riitta Berliner-Mauer som hon kallade sig efter att ha ingått äktenskap med Berlinmuren 1979.
Man kan förstås fråga sig varför hon, ur den digra floran av sten och bråte i världen, valde att kära ner sig i en rätt dum grej som skiljde andra älskande åt, men jag antar att det är därför man säger att kärleken inte vet några gränser. Ja, bortsett från gränsen mellan Öst- och Västberlin då. I mitt huvud väcks också en stilla undran om huruvida Eija-Riitta betecknade sig själv som änka efter den 9 november 1989.
I filmen Her från 2013 blir huvudpersonen Theodore Twombly förälskad i sitt operativsystem Samantha, ett scenario tämligen likt det jag presenterade i början men långt mer sannolikt eftersom Samanthas röst spelas av Scarlett Johansson.
”Om robotar effektivt hjälper oss med saker, kommer vi att utveckla varma känslor för dem. En del kommer att bli kära i dem.”
I framtiden kommer robotar med artificiell intelligens att i stor utsträckning ta hand om våra gamla, att hjälpa autistiska barn utveckla sitt sociala samspel med andra och överhuvudtaget att fungera som sällskap i en värld som verkar bli allt mer individualiserad, med allt fler ensamhushåll. Om robotar effektivt hjälper oss med saker, kommer vi att utveckla varma känslor för dem. En del kommer att bli kära i dem. Med tanke på att det i dessa tider framträder allt fler avhumaniserade varianter av människor, som rasister och nazister, och dessutom terrorister, ser jag fram emot en värld med fler objektumsexualister.
Själv trivs jag mycket bra i mitt äktenskap med min fru, men den natten jag sätter mig i soffan och Siri pratar med Scarlett Johanssons röst, då kommer marken skälva också under vår relation.
