Annika Becker: "Bilden
av mig är inte rättvis"

I går berättade läraren Ulf Sonander i Ystads Allehanda om hur han frågats ut av gymnasieförbundsdirektör Annika Becker om vad han sagt på tåget mellan Malmö och Ystad den 29 januari. Ett brott mot yttrandefriheten, menar Ulf Sonander och hans fackliga ombud i Lärarnas riksförbund Tomas Cronvall. Men utfrågningen berörde inte Ulf Sonanders eller andra lärares yttrandefrihet, menar Annika Becker.

– Man har hög status som lärare. Säger en lärare något i det offentliga rummet måste vi ha diskuterat det, säger hon.

– Det är faktiskt en hjälp, inte ett sätt att göra några inskränkningar i någon yttrandefrihet. Och det vet alla de som har hört mig prata i augusti när vi har introduktioner med de nyanställda. Det råder yttrandefrihet, ja, men vi vill att personalen ska tänka över lämpligheten: "Blir det bra för verksamheten om jag uttrycker mig så här?"

Ulf Sonander har inte heller pekats ut, poängterar Annika Becker.

– Jag har inte anklagat Ulf Sonander. Men jag kan sympatisera med att han känner sig anklagad. Är det någon som vet hur det känns att bli uthängd, så är det väl jag.

Din förfrågan berörde enligt din åsikt inte yttrandefriheten. Vad gällde den?

– När vi som arbetsgivare hör att man pratar illa om organisationen har vi all rätt att ställa en fråga eller föra ett samtal kring det. För det kan ju faktiskt vara så att det är nånting som är nånting som den här personen har upptäckt som vi bör rätta till. Så jag hade rätt att ställa frågan. Hade det varit rätt person hade jag velat gå vidare med hoten mot mig. Men jag inser ju att det är en fullständig ogörlighet. Jag tror inte att någon kommer att träda fram.

Ditt samtal med Ulf Sonander kan ses som ett bevis för kritiken som framförts mot skolan stämmer?

– Ja, och det blir väldigt skevt. Vad jag tog emot var att det fanns en strategi för att bli av med mig. Det varett samtal som var manipulativt och obehagligt och i allra högsta grad väldigt hotfullt mot mig. Det är ju faktiskt jag som är offer i hela tågincidenten.

Att du hörde samtalet på tåget innebär ju att du åtminstone nu har tagit del av kritiken mot dig som person?

– Kan det möjligtvis vara så att det är som facken säger till mig att man vill inte ha den utveckling som jag är satt att genomföra och att man tror att bara man blir av med mig så kommer inte den utvecklingen att finnas.

Hur ska ni komma tillrätta med arbetsmiljöproblemen?

– Det finns inget annat än samtalen. Att man har samtal, kommer med förslag och sedan utvärderar. Vi har i uppdrag från direktionen att särskilt titta på det psykosociala biten och ska göra om enkäten vi gjorde förra våren ett år tidigare än planerat. Vi har också beslutat att använda centrala medel om någon lokal samverkansgrupp vill anlita extern hjälp. Detta kommer att ta hela våren.

Medlemmar i Lärarnas riksförbund har gått samman i en skrivelse där man förklarar att bilden som speglas i YA stämmer, och att man inte har något förtroende för dig?

– Vi har inte fått någonting hit. Jag kan ju inte hantera något jag inte får hit att hantera. Det blir ju något slags Kafka-variant. Och det finns inget ombud för LR som kommer hit och pratar med mig. Man kan inte äta kakan och ha den kvar. Är man en part i ett samverkansavtal, så måste man ju fullfölja det avtalet eller säga upp det.

– Vi pratar ju givetvis i ledningsgruppen och alla tycker detta är oerhört obehagligt och otrevligt. Det skapar ett dränage på energi i organisationen som inte är bra nu när vi har så mycket som vi ska jobba med framöver.

Finns det inga problem med den psykosociala arbetsmiljön?

– Jo. Men till mig säger de fackliga ombuden att det största problemet är att det finns människor som inte tycker om att jobba så som direktionen har gett oss i uppdrag att jobba – i arbetslag och att vi ska var på jobbet i 35 timmar. Och jag litar på vad de säger.

Har den senaste tidens händelser gett dig en ny syn på din roll som ledare?

– Vi pratar ju givetvis i ledningsgruppen och alla tycker detta är oerhört obehagligt och otrevligt. Det skapar ett dränage på energi som är oerhört skadligt för hela organisationen om det ska pågå länge till. Men mitt sätt att se på organisationen och mitt sätt att följa uppdrag från direktionen är ju inte förändrat.

Vill du säga någonting om hur du har upplevt de senaste två månaderna?

– Det har varit väldigt påfrestande. Dagens rykte om Annika Becker, berättade någon på arbetsplatsträffen, är att hon går med ett stoppur på skolan och klockar lärarnas arbetstid. Jag tänker bara "ska det aldrig sluta?" När det skrivs så mycket och det blir så vinklat på min person, vad får det för följder? Det känns rätt skrämmande, måste jag säga.

Var hämtar du styrka i den här situationen?

– Jag har ju jobbat hela mitt yrkesverksamma liv med elever och skola och resultaten vi har här är ju faktiskt så anmärkningsvärt fantastiska. Så jag är jättestolt.

Hur ska du återupprätta förtroendet för skolan och för dig själv som ledare?

– Jag förväntar mig att alla bjuder till, och då inbegriper jag även mig själv. Men för att klara omställningen kan vi inte ha en massa energi som går utanför, utan den energin måste vara här.

Känner du dig orättvist behandlad?

– Jag säger inte att ni felciterat mig, för jag tycker att ni har skött det korrekt. Jag vill bara säga att bilden jag har fått i artikelserien är någonting annat. Den tycker jag är orättvis.

Vem är du då egentligen?

– Jag är väl envis kan jag tro. Jag vet att jag är hopplös på att jag vill ha struktur ordning och reda och att alla ska få vara med. Och det är det som är så speciellt med vår organisation, att vi är inkluderande.

Finns det något du är självkritisk till?

– Man kan alltid fråga sig om det hade kunnat löna sig att gå ut med debattartiklar i YA och presentera en motbild. För vi har ju varit ganska tysta, vi i ledningen.

Får två månader sedan sa du att du inte hade några planer på att sluta. Har du omvärderat situationen?

– Nej. Jag tycker själv att jag är en rätt duktig chef som orkar med rätt många utmaninga och påfrestningar, men självklart, jag har aldrig sagt att jag är perfekt. Men de som har att hantera mig är ju direktionen, och det finns ingen där som har framfört till mig några klagomål eller kritik om hur jag sköter detta jobbet.

Vill du fortfarande ha kvar jobbet?

– Självklart. Vi står inför spännande förändringar, bland annat ett politiskt val. De förändringarna är jag inte alls rädd för. Men den här energin som går ut nu, det är inte bra.

Känner du att du är hotad i din position?

– Jag är uppenbarligen hotad av anonyma människor. Jag har fått hotfulla telefonsamtal och brev. I det senaste brevet pekades jag och min ordförande Bo Sterner tydligt ut, och det har jag faktiskt polisanmält för att det ska finnas en beredskap om något likande händer igen. Men i min yrkesposition – nej, det känner jag inte.

Det förekommer ingen diskussion om din avgång?

– Jag lyfte själv frågan för ett år sedan, eftersom jag är född 1947. Men jag har inte fått sådana signaler från direktionen nu.