Pernilla vill slåss för de svaga

Ett kors och ett hjärta med ännu ett litet kors inuti. Kärleken och tron är intimt sammanlänkade med de viktigaste händelserna i Pernilla Magnusson Wallgrens liv.

– Min lillebrors missbruk, min sons död och framför allt mina barns födelse har påverkat mig väldigt mycket som människa. Det är jättehäftigt att vara mamma. Det största av allt.

Pernilla Magnusson Wallgren växte upp i Limhamn, något hon tror har påverkat hennes val av yrken, först som vårdbiträde inom äldreomsorgen, nu som arbetsförmedlare med en magister i organisationspsykologi.

– Jag var arbetarbarn i en rikemansmiljö och det har präglat mig. Jag älskar människor och vill slåss för dem som inte kan slåss för sig själva.

När brodern fastnade i ett haschmissbruk var det storasyster som tog upp kampen för en värdig vård.

– Jag levde mycket genom min lillebror och slogs mot kommunen för resurser till missbruksvården.

Indirekt var det broderns missbruk som via engagemanget i FMN, Föräldra-föreningen mot narkotika, gjorde att hon så småningom hamnade i Ystad. Vid det laget var hon gift och mamma till sönerna Alexander och Anton.

Med flytten till Ystad kom också det politiska engagemanget, som lett till en roll som omdiskuterad frontfigur för Kristdemokraterna.

– KD kontaktade mig och jag har alltid gillat deras familjepolitik, så jag tänkte att jag kunde testa. Det är ett beslut jag inte ångrar. Men allt har sin tid. Jag sitter kvar som ordförande över valet och kommer att jobba politiskt nästa mandatperiod ut. Sedan slutar jag.

Personliga trauman har kantat stora delar av Pernilla Magnusson Wallgrens liv.

– Ibland känner jag mig som 60. Jag har varit med om så mycket. Men min styrka är att jag söker hjälp när jag behöver det. Jag har gått i samtalsterapi i flera omgångar och det har varit min ventil.

Tre år efter flytten till Ystad, strax före dottern Annies födelse, dog äldste sonen Alexander, nio år gammal, av en hjärntumör.

– Jag har varit arg på Jesus. Jättearg. Jag kan acceptera att vi alla ska dö, men att ett litet barn ska behöva lida så känns så orättvist. Samtidigt är jag så tacksam över att ha fått lära känna min son. Han finns med mig hela tiden. Och jag har inte rubbats i min tro på Gud.

Men förlusten tärde på äktenskapet. För drygt två år sedan genomgick Pernilla Magnusson Wallgren en uppslitande skilsmässa.

Bråken i separationens kölvatten blev så tumultartade att hon kände sig tvungen att för barnens skull gå upp på Ystads Allehandas redaktion och kräva publiceringsstopp efter att maken polisanmält henne för misshandel. I dag ser hon tillbaka på händelserna med blandade känslor.

– Min exman och jag är båda känslomänniskor och visst, vi har haft slagsmål och vi har anmält varandra och vi har kastat mycket skit på varandra. Det är klart att jag har ångrat en del av det och känt mycket skuld. Men det var nödvändigt att jag satte ned foten. Är man olycklig som kvinna, är man heller ingen bra mamma.

Samtidigt som banden med exmaken brast mötte hon kärleken igen.

– Vi träffades när jag skrev min motion om hamnen.

Motionen röstades ned, men kärleken höll. Sedan en månad är Pernilla Magnusson Wallgren gift för andra gången med entreprenören Stefan Wallgren. Vigseln förrättades av favoritprästen – men inte i kyrkan.

– Det var ett viktigt val. Jag har svårt för det där med kyrkor och gudstjänster. Det är bara ett gammalt sätt att utöva makt över människor. Jag tror på Johannesevangeliet som säger att man kan gå ut i skogen och ha sin egen tro. För mig är Gud en individuell angelägenhet.

Pernilla Magnusson Wallgren är medveten om att hon ofta uppfattas som kontroversiell och att hennes utspel väcker känslor och debatt.

– Jag har fått ta mycket skit och jag krisar som alla andra. Men jag är som en sån där vippleksak – jag kraschar på näsan och sen reser jag mig igen.

Striderna är inte över, varken på det politiska eller på det privata planet. Men bilen är laddad med ljudböcker inför en 165 mil lång resa med man och barn till släktingarna i Kalix och sommaren står på sin middagshöjd.

– Livet är härligt. Jag ser ljust på framtiden.