Spelar könet någon roll?

Ända sedan vår lärare berättade att en klick i varje klass var homosexuella spred sig nyfikenheten som en löpeld. Hon som ville fyllehångla med tjejkompisarna förra helgen - kan hon vara det? Eller han som brukar sitta tyst på lektionerna? Då hade jag ingen aning om att jag själv skulle var en av dem som både gillar killar och tjejer.
På små orter går snacket. Rykten, skvaller och spekulationer blir till halvsanningar som växer med varje ryktesspridare. När jag flyttade till Ystad fick jag höra att det var likadant här som där jag växte upp. Alla vet allt om alla och det snackas - ordentligt. Men när något år eller två passerat började jag tvivla. Det är väl inte så farligt mycket skvaller här? Tills tanken slog mig - tänk om det inte når mig för att jag själv är en del av ryktena?

Jag har upplevt osäkerhet, perioder där man ifrågasätter hela sin person och rannsakar sig själv. Och vem har inte det? Slutsatsen av grubblerierna blev till sist - vad spelar ens sexuella läggning egentligen för roll?

Men hur gör man när man är ung och osäker? När man inte helt har koll på sin identitet? När man fortfarande kör gissningsleken i klassrummet och funderar kring vem som är gay, straight eller bisexuell. När tanken på den egna läggningen blir till en stressande tvångstanke och ryktena, skämten och skällsorden haglar. Det borde vara så enkelt, så fullständigt skit samma. Men i dagens heteronormativa samhälle blir det ju lätt så att de som är annorlunda ofta blir offer för de där ryktena, skvallret och spekulationerna. Vare sig man vill eller inte.

Sverige är ett öppet land där homosexuella har samma rätt som heterosexuella att gifta sig och skaffa barn. Att det i praktiken inte är lika lätt att få adoptera eller att det fortfarande förekommer hatbrott mot homosexuella hade jag svårt att tänka sig. Men så är det. När jag träffade min första flickvän blev hon förvånad när jag vågade hålla handen offentligt. Det gjorde mig förfärad. Om en stark kvinna som hon oroade sig för vad okända människor på stan skulle tycka och tänka när två kvinnor som tycker om varandra håller handen - hur mycket rädsla finns det då inte bland folk som är totalt främmande för homo- och bisexualitet?

Jag försökte hitta någon i Ystad som ville berätta om hur det var att leva som gay i en mindre ort. Men det var inte lätt. Och hur förklarar man att man ringer från tidningen för att ställa närgångna frågor om en främmande människas sexuella läggning? Jag önskar att det inte behövdes, att alla kunde sluta med gissningslekarna och se sina medmänniskor som de är och inte fokusera på vilka personer de blir kära i. Men om alla börjar med sig själva och slutar gissa, spekulera och sprida rykten kanske vi kan komma en bra bit på vägen mot ett fördomsfritt samhälle. För som sagt - vad spelar det egentligen för roll?