Hobbybagarens bekännelser

Detta är jag inte ensam om. Under de senaste åren har trenden med surdegsbakande formligen exploderat inom detta tämligen begränsade klientel. Ja, trenden har så klart fått bredare fäste än så, men bland bloggare, på twitter och Facebook är det en oproportionerligt stor andel män mellan 30 och 40 år som lägger upp bilder på sina bröd och beskriver sina vedermödor. Nu skulle jag kunna ta upp spaltutrymme åt att förklara att mitt intresse för surdeg började långt före det blev trendigt, men jag accepterar att jag passar in i klichén och kan väl för första gången i mitt liv i stället i all ödmjukhet njuta av att jag var med på trendtåget redan från början.

Mina surdegsbröd har utvecklats under cirka tio år. De första försöker gjordes efter ett besök på idylliska Blåherremölla vid Maglehem där man kunde köpa nymalet rågmjöl från den museala kvarnen. Surdegen som jag numera har i min kyl har hängt med i sex år. Och receptet har förfinats och handlagen likaså. Jag är själv väldigt stolt och nöjd över hur mina surdegsbröd blir. Dessutom är det oerhört enkelt att sno ihop två rejäla limpor gott bröd med ett recept som utarbetats under så lång tid. Mängderna sitter i ryggraden och den effektiva arbetstiden är numera minimal. Det handlar mest om att vänta. Och diska efter sig. Där har jag fortfarande en del att lära.

Men. Jag har en akilleshäl som stavas levain. Om surdeg är den svenske robuste kusinen från landet, är levain den fina släktingen från Paris. Och det är med denna vildjäst baserad på vete som hobbybagarna helst tuppfäktar. Jag har gjort tappra försök. Jag har låtit russin jäsa med honung och vatten. Jag har läst böcker och bloggar utan att riktigt få till det. Jag gjorde ett sista försök och frågade efter levain på ett bageri, men inte heller det lyckades. Vad göra. Jag ringde upp surdegsbagaren Per Söderberg på bageriet Söderberg & Sara i Ystad. Jag ville lära mig hemligheten.