Gemyt och gemenskap

Men nu har sista sommaren passerat för huset och Revhusen, nästa månad ska allt rivas.
– Det känns inget vidare, det gör det inte. Men man måste se till utvecklingen också. Och det blir aldrig sig likt igen här. Det är för sent, säger Gun-Britt Andersson.

– Jag blir lite tårögd när jag tittar på gamla kort härifrån. Barnen har ju varit här och deras barn.

Huset tillhörde hennes man föräldrar. Själv har hon tillbringat somrarna här sedan 1953, först med maken Bertil, senare även med de två barnen och barnbarnen. Gun-Britt och hennes familj fick så småningom ett eget litet brunt hus tvärs över svärföräldrarnas. Ett ömt vårdat sommarparadis.

Gun-Britt tittar på de utblommade syrenhäckarna som omgärdar det lilla huset. Och ursäktar samtidigt att där inte är lika välskött som vanligt, hon tycker inte att det varit mödan värt.

–Gud vad här var ljuvligt i våras, säger hon.

–I dag är Revhusen en lisa för min själ. Att kunna cykla hit ner nu när jag inte har min man hemma.

Maken har blivit sjuk och vistas på ett boende i Svarte. Gun-Britt säger att han älskade Revhusen och hon är glad över att han inte är medveten om vad som händer med det gamla fiskeläget.
Hon visar humlen som växer vid grinden och beskriver färgen och doften på de gammaldags rosorna bredvid.

–Det har varit vårt här ute i över femtio år. Det känns ju, det gör det och kommer att kännas ännu mer.

Svärföräldrarna hette Elsa och Viggo Andersson och var en av flera fiskarfamiljer i det lilla läget. Viggo Andersson var född i Revhusen och visste inte om någon annan tillvaro.

– Som de fick jobba. Fiskare hade ingen åtta timmars arbetsdag.

Gemenskapen var stor bland Revhusens invånare, familjerna umgicks med varandra.

– Atmosfären här är svår att hitta någon annanstans, gemyten.

Från början bestod svärföräldrarnas hus av två lägenheter, familjen Andersson bebodde den ena och skräddare Hallberg den andra. I mitten av 1930-talet blev paret Andersson ägare till hela huset. Där bodde de i flera år under ganska omoderna förhållanden tills en dag år 1991 då pengar kom från ett oväntat håll. Nämligen via en tipsvinst.

– Våra barn och min mans föräldrar vann en halv miljon kronor. De ringde oss när vi var på Bornholm. Det höll på att bli en chock, berättar Gun-Britt och ler åt minnet.

Pengarna användes till att renovera och modernisera huset; badrum installerades och fönster byttes ut. Trots de återkommande rivningshoten av Revhusen genom åren så tvekade familjen aldrig att kosta på huset detta.

– Mina svärföräldrar bodde i huset och hade utedass då. I nio år fick de njuta av renoveringen. Det var roligt, det var deras pengar. Det har skett mycket i det gamla fiskeläget genom åren, olika minnen dyker upp under samtalets gång. Som stormen 1967 när Gun-Britt, maken och de två barnen bodde i Revhusen i väntan på att deras hus skulle bli färdigbyggt.

– Då for pappren av taket, frukträd fälldes i trädgården. Vi fick gå in till mina svärföräldrar.

Eller filminspelningen då författaren Henning Mankell smygfilmades.

– Han var här när de spelade in den svenska Wallander för tre år sedan. Vi fick inte fotografera honom men någon tog ändå en bild, säger Gun-Britt och ler.

Och ett leende kan hon väl få kosta på sig efter att ha arbetat i polishusets reception i många år, kanske en förebild till Gun i Wallanderfilmerna?



Carina Johansson