Vittnesmål från gymnasiet

"Österportskolan är som Östtyskland. Där råder en Stasi-kultur. Det är angiveri och rövslickeri, och alla är rädda. Jag önskar att jag kunde ställa upp med namn, men jag vågar inte. Hade detta varit en gruva i Kiruna så hade det varit över vid det här laget, men vi är lärare och vi är fega."

"Detta är en skola som är oerhört toppstyrd. Det finns en klar hierarki där man inte tar någon hänsyn till vad de anställda tycker och tänker. Man blir presenterad förändringar utan att ha haft möjlighet att påverka och tycka till. Vi som arbetat som lärare ett tag tycker ju att vi har något att tillföra, men det finns bara ett sätt som är rätt och det är ledningens. Språkvärlden var ett sådant exempel på en förändring som skulle genomföras till varje pris. Nu blev det inte så lyckat, och i de lägena letas det syndabockar bland lärarna."

"Det ser olika ut på de olika rektorsområdena på Österportskolan när det gäller vilken rektor som har störst inflytande, men det är en kollektiv piska som viner. Och vissa saker kan inte rektorerna påverka alls, det är Annika Becker som styr."

"Tidigare hade vi lärare oerhört mycket samarbete över rektorsområdena, då vi talade ämnen. Detta har täppts igen fullständigt. Det är uttalat från ledningen att det är arbetslagen som gäller. Det är inget fel med arbetslag, men detta gör att man blir helt isolerad på sin lilla plats i sitt rektorsområde, när man har så mycket gemensamt med sin ämneskollegor som man skulle ha stor nytta av att träffa regelbundet."

"Det har funnits problem länge på skolan, men jag uppfattar att det blivit mycket mer styrt på sistone."

"Det som fascinerar mig är att de folkvalda politikerna inte ser bakom fasaden. Men det är ju där som Annika Becker lyckats så bra. Och när det gäller de anställda så har hon inget intresse av att tala med oss. Har man problem med en rektor så får man ta det med rektorn, säger hon som är deras chef."

"Facket är mycket svagt på skolan, men jag högaktar de som orkar hålla på. Det är nog få ställen som fackliga möter ett sådant motstånd som här, och det är förstås svårt med rekryteringen till fackligt arbete. Under flera år har skolledningen byggt upp vad som blivit en oerhört obehaglig organisation. Det kan ha utvecklats så här av en slump, men tyvärr tror jag att det finns en cynisk tanke bakom."

"Det största problemet är nog att det inte går att känna arbetsglädje på Österportskolan. Man känner sig jagad och måste lägga så mycket energi på fel saker. Det ironiseras friskt om avlyssning på skolan, samtidigt är det bara att konstatera att vissa saker skickar man bara inte med sin jobbmejl. Känslan av att vara kontrollerad är det värsta."

"Att ta kritik är inte chefernas bästa gren. De kan inte skilja på sak och person. Har man invändningar möts man av irritation och sämre löneutveckling än ja-sägarna, för tyvärr finns det en del sådana. Det kan finnas risk att bli omplacerad till en annan arbetsenhet, och då kan man råka i kläm i LAS-reglerna ifall det blir ytterligare uppsägningar. Det psykosociala arbetsklimatet är inte bra. Det handlar inte om en eller annan rättshaverist eller kverulant som ställer till det, som ledningen ibland vill göra gällande. Vi är många som mår dåligt."

"Jag tycker att det är märkligt att de här människorna inte lärt sig på sina rektorsutbildningar att det är viktigt att låta folk komma till tals. Om man inte gör det stannar utvecklingen av. Men i dag vågar ingen säga emot. Jag hade kunnat tänka mig att arbeta fackligt, men det finns exempel på de som gjort det men då fått fått utstå en del obehag och därför lämnat sina uppdrag. En klok arbetsgivare borde inse att man inte beter sig så mot sin personal. Det orsakar bara en massa osämja och bitterhet."

"Vi har en olämplig skolledning. Det finns ingen vilja hos ledningen att lyssna neråt, på någonting. De lärare som kommer med synpunkter blir misskrediterade, drabbas av sämre löneutveckling och ändrade arbetsförhållanden. Därför kommer det i princip aldrig fram åsikter längre. Vi lärare ska lära eleverna om demokrati, men ledet över oss är minsann ingen demokrati. Man kan inte yttra sig utan att bli trakasserad. Så, vi går tysta och lider. Denna totala tystnad som råder på vår skola, det är helt sjukt."

"Beslutsordningen är också väldigt konstig. I papperna står det ofta att lärarna tillfrågats i olika frågor, men det känns väldigt långt från verkligheten. Så mycket fokuseras på organisationen, aldrig att man får chans att tala om ämnena. Det förekommer ingenting av det. Skolan satsar allt på arbetslagen och inget på ämnesverksamheterna. Unga lärare tror att det ska vara så här, men vi som varit med ett tag har en annan bild. Regeringen har ju gått ut med att skolorna ska arbeta för att stärka kvaliteten i ämnena. Så jobbar tyvärr inte vi, kan jag säga. När det gäller medarbetarenkät så vet jag att många är rädda för att fylla i något negativt. Man vågar inte lita på att man kan vara anonym. Därför ser det säkert inte ut som att det är så dåligt medinflytande på vår skola som det verkligen är. Det är jobbigt. Det är ingen rolig stämning. På Österportskolan har vi bra lokaler och vi har väldigt trevliga elever. Det är det som gör att man överlever."

"Jag var fackligt aktiv, men jag var tvungen att lämna. Att sitta i den positionen när medarbetare kommer till en och när man inte kan göra så mycket, det leder till många sömnlösa nätter. Det blev ohållbart i längden eftersom min rektor inte kan skilja på person och befattning. Jag har inte haft någon bra löneutveckling sedan dess och han har försökt bli av med mig. Det handlar om små men ständiga kränkningar. Om man tagit upp enstaka exempel på detta kan ledningen bara vifta bort det. Vi är många som går att hoppas att ledningen ska göra ett jätteklavertramp. Det har talats om att vi borde samla alla exempel på konstiga grejor, hotfullt maktspråk i veckomejlen, och så vidare, men tyvärr har ingen gjort det än vad jag vet."

"Om man som lärare tycker att man får för mycket att göra och frågar rektorn hur man ska prioritera, får man tillbaka: "Klarar du inte det här så kanske du inte ska ha det här jobbet". Min rektor mer eller mindre skryter om att han har sina angivare. "Jag får reda på vad ni gör." Och det finns tyvärr de lärare som stryker medhårs och får fördelar för det."

"Som personal har man ingen som helst inblick i vad som händer på skolan. Annika Becker har sagt att hon tycker att det är viktigt för oss lärare att läsa årsberättelsen, för då förstår vi de budgetbeslut som tas. Men när vi frågar efter dem så får vi inte ut dem. Jag har försökt flera gånger, men mina mejl har skickats vidare till min rektor som kommit till mig och undrat vad jag ska med det till. Jag har ännu inte sett någon årsberättelse, allt sådant slutar vid rektorn."

"Situationen på Österportskolan är riktigt illa. Ledningen kör med skrämseltaktik och det fungerar. Ingen vågar backa upp varandra.

"Jag har absolut inget förtroende för rektorerna. Det finns ingen fri diskussion på skolan. Allt är beslutat i förväg. Det är en ren skendemokrati, och därför är det intressant att just demokrati är ett ord som ledningen använder utåt för att beskriva sin verksamhet."

"Man kan inte diskutera fritt. Om man går till sin rektor och söker stöd får man det bara tillbaka i medarbetar- och lönesamtal. De lojala får de högsta lönehöjningarna.

Rektorerna arbetar på det här sättet för att de är rädda för Annika Becker. De kämpar för sina egna karriärer.

Ledningen gör inga fel, kan inte göra fel. Frågar du dem om någonting, oavsett om det är om Språkvärlden, att flytta biblioteket ut i korridoren, eller vad som helst, så är ju förstås allting jättebra.

Det finns positiva saker också, som att vi har underbara elever, jättetrevliga kollegor. Jag tror dock inte att eleverna märkt något eftersom min uppfattning är att vi lärare skött vår syssla gott."

"Facket är svagt, men jag har full förståelse för det. Ingen vågar engagera sig. Flera fackliga företrädare har mer eller mindre tvingats bort.

"Politikerna i direktionen är helt i Annika Beckers hand. De verkar helt gå på den bild som hon presenterar av verksamheten. Men hon är ju duktig på sådant. Hon kan vara maximalt övertygande. Varför inte lyssna på lärarna?"

"Man ska ju som lärare inte behöva känna fruktan inför ett möte med sin rektor på skolan, men så är det här. Man vet aldrig vad de kan hitta på, mer än att man vet att man ofta kommer att bemötas med arrogans. Man känner ingen trygghet i närheten av sin rektor.

Problemen finns i rektorsgruppen, alltså i alla rektorsområden.

"De här problemen har funnits länge. Ingenting har hänt. Jag förstår verkligen att folk utanför skolan kan undra över hur vuxna människor kan ställa upp på sådant här så länge. Men det är inte så lätt alltid. Många lärare är rotade här, och Sydskånska gymnasiet var ju länge den enda arbetsplatsen för gymnasielärare. I dag finns flera friskolor, men Österportskolan är ju fortfarande den största arbetsplatsen. Man har ju också hoppats att det skulle bli bättre, men det har det inte blivit. Och nu är arbetsmarknaden som bekant inget vidare för gymnasielärare."

"Ledningen har delat ut flera skriftliga varningar till lärare som varit kritiska, så mycket är tydligt för alla. Man straffas lönemässigt och får ställa upp på ständiga förflyttningar. Vad händer då på arbetsplatsen? Jo, de andra kollegorna tar två steg tillbaka. Ingen ställer upp för den som drabbas, eftersom lärarjobb inte växer på träd. Maktpyramiden bygger på de anställdas rädsla och paranoian sprider sig."

"Som jag har förstått det var nog de här problemen mer akuta för några år sedan, men problemen finns absolut kvar och det är många som är ledsna och känner sig maktlösa. Det finns en okänslighet för anställdas behov. Bristen på kommunikation mellan skolledningen och de anställda leder till misstänksamhet och ett dåligt arbetsklimat."

"Rektorsgruppen styr allt på skolan. Det finns ingenting som är för litet för att ta upp i rektorsgruppen. Vi i personalen får absolut inte samarbeta över rektorsområdena. Varför? Fråga rektorerna. Du skulle inte tro dina ögon om du tillbringade en dag på skolan. Ibland tänker jag när jag går runt på skolan att det här är inte sant. Rektorerna bråkar sinsemellan, medan de är överens om att de ska hålla den elaka fasaden gentemot lärarna. Många lärare är nu som maränger som luften gått ur. Folk är uppgivna och hängiga.

"Har man hamnat i onåd hos ledningen så börjar de leta efter fel, och när de hittat något kan det sluta med en skriftlig varning. En strategi är att ledningen kallar till ett samtal för att pressa den anställde till att sluta självmant.

Rädslan och oron spänner över flera personalkategorier. I grund och botten handlar det här om ett okänsligt och diskriminerande ledarskap."

"Det har blivit mycket lättare för en rektor som hyser agg mot en viss lärare att klämma åt denna, i och med mentorskapet. Det läggs extremt mycket uppgifter och ett orimligt ansvar på lärarna i samband med att vi även ska fungera som mentorer för elever. Det är lätt för rektor att lägga ut en massa slasktrattsuppgifter på en lärare som han inte gillar. Det kommer bara mer och mer uppgifter, och inget tas bort."

Min rektor har tydliga favoriter bland sina anställda, vilket han också visar på ett oprofessionellt sätt. Han är ett otroligt control freak. Det är alltid tjafs om någonting."

"Rektorerna bestämmer hejvilt i rektorsgruppen, och det finns inga protokoll från de mötena. Lärarna blir presenterade för färdiga lösningar. De kommer undan med det mesta, som lärare är man chanslös."

"Annika Becker borde veta vad som händer på skolan. Det finns några få lärare som vänt sig direkt till henne för att klaga på en rektor. Men antingen skiter hon i att ta upp saken med rektorerna, eller så skiter de i vad hon säger."

"Det finns mycket på skolan som är positivt, som elever och kollegor, men när ledarskapet sköts på det här viset så förstör det så himla mycket och man måste lägga energi på helt fel saker. Det är en psykiskt mycket påfrestande stress. Det är svårt att vara glad för det lilla på sin arbetsplats, när det sker grova övertramp som inte är okej. Jag har jobbat här i många år, och den här skolan hade kunnat vara så bra, om bara personalen mått bättre. Antingen är man uppgiven eller så går man runt och är grymt irriterad hela tiden."

"Varför vi inte gjort något åt vår situation? På något sätt har åren bara gått. Man har hoppats på förbättringar, och plötsligt går det inte att göra något för att det är för sent. Sedan har det faktiskt inte varit jättemånga gymnasielärarjobb att välja på under 2000-talet."

"Vi jobbar i en absurd miljö. Bristen på kommunikation är ett stort problem, och det finns ingen gräns för hur mycket rektorerna kan lägga på en lärare om de känner för det. Vi lärare är nog ett tålmodigt släkte och problemen har dykt upp bit för bit. Hade allt hänt på en gång hade det kanske kunnat bli revolution, men i dag är alla för rädda för att säga sin mening. Jag skulle aldrig göra uttala mig ens lite kritiskt annat än anonymt, för jag vet att det skulle innebära noll i löneutveckling i flera år och möjligen omplacering på en annan arbetsenhet där rektorerna kan hävda att jag är sist på LAS-listan (Lagen om anställningsskydd, reds. amn.) ifall det blir fler uppsägningar."

"Jag har varit på flera andra skolor och jag har aldrig varit med en sådan häxjakt på anställda som jag såg med egna ögon på Österportskolan. Det är verkligen management by fear. Om en anställd säger ifrån om någonting ställs människan inför rena inkvisitionen. Men det som upprört mig mest är att vissa kan begå grova misstag och ingenting händer, medan andra jagas för struntsaker. I personalen känner man att det gäller att passa sig mycket noga.

Rektorerna kör med skrämselpropaganda hela tiden och de tävlar sinsemellan om Annika Beckers gunst. Lärarna är bara galärslavar och de kan piskas in absurdum. Eftersom arbetsmarknaden för lärare idag är så dålig vågar ingen heller protestera, eftersom risken att få gå är uppenbar. Alla problem som dyker upp är inte rektorerna fel, det är alla andras, i synnerhet mentorernas vars skyldigheter motsvarar både en kurators och psykologs arbete och en hel del annat.

Positiv feedback får man nästan aldrig, mest är det negativ feedback. Under våren 2009 gjordes en medarbetarenkät och i den fick min rektor mycket dåliga omdömen från sina lärare. Han blev mycket sur och när han långt om länge samlade arbetslaget för att diskutera saken sa han att vi måste ha svarat fel, att vi måste ha missförstått frågorna. Han sa: "Ni uppger till exempel att ni är stressade, men även att ni sover gott om nätterna. Det kan ju inte stämma".

"Det är hotet om vad som kan hända om man är kritisk som är det läskiga. Eleverna har betydligt fler kanaler för att ventilera sitt missnöje. För lärarna på Österportskolan finns det inte mycket man kan göra och det stora problemet är maktlösheten som många känner. Visa mig den lärare som vill gå direkt till sin rektor och tala missnöje. Det finns inte, för på den här skolan gör man inga fel. Man kan förstås gå till facket, men många gör inte det eftersom man har sett kollegor som råkat illa ut där lokala fackombuden inte kunnat göra mycket för att hjälpa till.

Det är så märkligt förstår du, för om man har alkoholproblem eller en personlig kris så är det min uppfattning att man blir omhändertagen av ledningen på den här skolan, som då erbjuder rehabilitering eller vad som krävs. Men har du åsikter, ja, då kan vad som helst hända."

"Jag är inte speciellt rädd av mig och jag har varit på skolan i flera år, men rektorerna på den här skolan slår stenhårt. Det finns en inbyggd repressaliemetod och det är den individuella lönesättningen där avstannad löneutveckling blir följden om du sticker upp. Den här skolan är ingen demokrati. Rektorerna är enväldiga, och när nu ytterligare nerdragningar är att vänta på grund av det ekonomiska läget så har jag ingen annat val än att vara anonym när jag talar med dig.

Annika Becker är inte intresserad av lärarkåren. Rektorerna är rädda och konkurrerar sinsemellan och de styr med järnhand alla detaljer på skolan. Visst, jag kan förstå att det är en svår sits att vara rektor, men rektorerna på Österportskolan är rätt hatade av olika anledningar. Om du som lärare skulle ha någon synpunkt så vänds det genast emot dig. Det är så tröttsamt. Det är som att arbeta i motvind hela tiden. Det är mycket som är galet.

Uppdelningen i arbetslag på skolan är ju ett exempel på hur ledningen splittrar och härskar. Då är det förstås lättare för rektorerna att ha koll på lärarna, och spela ut lärarna mot varandra. Det finns likheter med det gamla Sovjetunionen. Inte heller där tilläts medborgarna få den hela bilden.

Arbetsmiljön är inte bra och många far illa. Det finns ingen arbetsglädje och de som är svagare dukar under. Har en lärare begått ett fel så förlåts det aldrig och det blåses upp när det passar ledningen. Det handlar alltså om grymma orättvisor.
Det är tydligt för många att Annika Becker, som är psykolog i grunden, vill skapa en skola efter sitt eget huvud. Förmodligen är det därför som vi lärare aldrig blir tillfrågade. Istället ägnar sig ledningen åt att misskreditera lärarkåren. Jag kan respektera att Annika Becker är en tuff tjej, men hon har ingen aning om den verklighet hon styr. Annika Becker lever i sin egen värld på Tobaksgatan.

Min rektor får sina ryck då han möblerar om och lanserar skrivbordsprodukter som varken lärare eller elever mår bra av. Temaarbetena så som de genomförs i vårt rektorsområde, och förstås Språkvärlden, är sådana sanslösa exempel.

Varför vi inte reser oss upp? Vi vågar inget annat. Vi i gymnasielärarkåren är fackidioter och individualister. Vi är splittrade och det vet rektorerna om. Vi jobbar med olika ämnen och är inte naturligt enade. Och i och med att de splittrade ämneslärargruppen och ersatte den med arbetslagen så har de effektivt krossat den gemenskap som trots allt fanns bland ämneskollegor. Därför tiger vi och lider. Vi slåss mot en jätte."

"Ledningen har missat hela poängen med en demokrati. Demokrati kräver mångfald, men de vill ha en "enfald". De har inte säkerheten att ha en demokrati, att låta folk tala. De förstår inte den principen. Nu har Annika Becker startat en blogg som inte kan kommenteras, fast dialog är hela syftet med bloggande.

Det finns en stor misstänksamhet, även personalen emellan. Jag tror att det krävs en drastisk förändring, och att Annika Becker försvinner, för att komma till rätta med detta. Så länge hon styr och har rektorer som lyder henne blint, som i sin tur har knutit lärare till sig vars karriär bygger på närheten till rektorerna, har jag svårt att se en lösning på problemet.

Jag har sett på nära håll hur konstruktiv kritik straffas med dåliga scheman och låga lönepåslag. I arbetslaget diskuteras detta öppet, men ingen vågar gå till högre instans.

Tillrättavisningarna är ofta subtila. Det kan till exempel handla om att en lärare som säger fel sak vid ett möte ett par dagar senare kan hitta "extrauppgifter" i form av en särskild prövning i sitt fack. Eftersom det inte finns en tydlig arbetsbeskrivning för vad läraren ska göra, kan de här uppgifterna alltid läggas på "lämplig" person."

"Vi har medlemmar som upplever att de trakasseras av skolledningen för att de problematiserat ledningens prioriteringar, gett uttryck för andra infallsvinklar och försökt peka på alternativa vägar. Det krävs mycket mod för att öppet gå emot ledningen, och det finns definitivt fog för att vara mycket försiktig med vad man säger.

Det finns de som tycker att det är väldigt svårt att lyfta frågan om sin arbetsmiljö med sin närmsta chef. Det har vi entydiga indikationer på. Jag har också pratat med medlemmar som utsatts för mycket kraftiga påtryckningar från rektor om att sätta högre betyg. I samtalen har man påtalat den starka kopplingen mellan bra resultat för eleverna och en positiv löneutveckling."

"Arbetsmiljön är under all kritik. Vårt kunnande tas inte på allvar över huvud taget. Man blir inte lyssnad på, utan man ska hålla sig på mattan. Det är bara när arbetsgivaren iscensätter dialogen, som dialogen är ok.

Vi är väldigt påpassade. Man känner alltid att man måste kolla av rummet innan man öppnar munnen."

"Arbetssättet fungerar inte i praktiken, men vi får varken lov att säga det eller söka andra lösningar. De får ögonen på någon och börjar leta efter fel i syfte att nita dem. Jag känner att jag har ljuset på mig sedan en tid. Jag protesterar inte öppet, men säger inte heller att jag tycker att något är bra när jag inte tycker det, och det räcker för att man ska vara extra påpassad.

En lärare på ÖP som hävdar att undervisning borde prioriteras högre är inte populär hos ledningen. Att uppvisa ett alltför stort ämnesintresse kan, om man redan är i onåd, mycket väl tas upp som något negativt på ett medarbetarsamtal.

En hel del som läser detta kommer naturligtvis att undra varför vi över huvud taget jobbar kvar. En del av svaret är förstås att det inte är så enkelt att hitta ett jobb. En annan del ligger i att vi faktiskt trivs med våra elever och kollegor, samt att vi faktiskt tycker att det jobb vi försöker utföra är viktigt."

"Det är ett rent skräckvälde där direktionen sitter i knät på Annika Becker. Sydskånska gymnasieförbundet är en väldigt sjuk organisation.

Direktionen ska vara ägarkommunernas förlängda arm, men den armen fungerar inte. Politikerna äter ur handen på ledningen och lyssnar inte på personalen. Istället väljer man att tysta personal som har en annan åsikt än den ledningen sanktionerat.

Kommunerna vet inte vad de betalar för. Miljoner pumpas in i förbundet och direktionen väljer att blunda för vad som försiggår. Varför tar de inte sitt politiska ansvar?"

"Man ser inte personalen som en resurs och investerar inte i humankapital. Ledningsbeslut förankras inte i verksamheten, och dialoger är inte välkomna.

Ställde man sig frågande till något, läxades man upp inför gruppen på ett oerhört utpekande sätt. Fanns flera personer som upplevdes som starka i samma arbetslag, splittrade man upp och flyttade runt personalen.

Ledningen härskar genom att söndra. Man har skapat en inbördes konkurrens där rektorsområden och rektorer spelas ut mot varandra och ingen litar på den andre, vilket ytterst går ut över eleverna.

Man har höga ambitioner för skolan, men de drunknar i missnöjet från de anställdas sida. Ett missnöje som växer i takt med att man inte får säga något. "

"Folk hukar i organisationen. Det fanns en anda där man förväntades vara ledningens krigare. Jag satsade på mitt förhållande till medarbetarna och kan fortfarande se dem i ögonen. Men mellanpositionen gör att man slits sönder inifrån."

"Det är en oerhört centralstyrd organisation. Jag kände mig pedagogiskt bakbunden och hade inte den frihet att leda mitt rektorsområde som man bör ha. Jag blev en utförare, ett redskap för ledningen, som krävde att alla skulle gå i takt, trots väldigt olika förutsättningar.

Det är märkligt att man inte lyckats styra upp detta. Arbetsmiljöproblemen är väldigt gamla. Jag undrar hur mycket direktionen egentligen känner till. Är Annika Becker deras enda informatör?"

"Den som har ambitioner i sin gärning och har synpunkter på brister i verksamheten misstänks för att inte vara lojal. Jag blev varnad, granskad och till slut utköpt. Man ska gilla läget, rätta in sig i ledet och inte vara till besvär."

"Jag tilldelades en varning på helt osakliga grunder, där helt vansinniga bakomliggande orsaker angavs som skäl. Jag fick personlig upprättelse till slut. Förbundet tvingades ta tillbaka varningen för att undvika en tvisteförhandling på riksnivå."

"Det är en diktatur, där en diktator styr genom sina småpåvar. Hon ser till att ha mellanled för att inte själv hamna i skottlinjen, men hon styr med järnhand.

De sista månaderna jag jobbade där var en ren mardröm. Man undrade varje dag vem som nu skulle åka in till rektorn och bli "tillrättavisad".

"Skolan ska ju vara demokratins vagga, men Sydskånska gymnasieförbundet drivs som en fullständig diktatur. Den som yttrar sig räknas per automatik som motståndare och bestraffas med dåligt schema och låga lönepåslag. Även om man uttalar sig i akt och mening att förbättra, räknas man till fienden.

Alla i systemet är rädda, från skolbänken och upp på högsta ledningsnivå. Alla kryper längs med golvlisterna. Men luftar man åsikter som inte till punkt och pricka överensstämmer med ledningens, går det inte att huka sig långt nog. Det finns bara en sanning, och den sanningen är Annika Beckers.

Direktionen sviker sina politiska uppdrag. De förstår nog att något är fel, men väljer att blunda. De litar blint på den information de får från Annika Becker och rektorerna, och bemödar sig inte om att ta fram fakta själva."

"Jag har aldrig varit med om ett sämre arbetsklimat än det på Österportskolan. På chefsnivå är ju rädsla en fantastisk motor för beslut, och rädslan för ledningen som genomsyrar hela verksamheten. Jag har mer än 20 års erfarenhet som lärare och skolledare och har varit på flera skolor och andra arbetsplatser genom åren, och jag har aldrig sett något liknande."

"De som inte är med ledningen är emot. Det är den rådande filosofin, och med den individuella lönesättningen så har ledningen ett enormt effektivt påtryckningsmedel. Skolledningen är som en långsam ångvält som trycker ner alla som vågar ifrågasätta. Till och med lärare med konstruktiva förslag, som ledningen inte råkar gilla, ligger risigt till. Många lärare vågar därför inte protestera. De biter ihop, gör sitt jobb och åker hem. En del bryr sig inte men många orkar inte ge luft åt sitt missnöje med tanke på följder man sett andra kollegor utsättas för. Det är ingen värdig arbetssituation. Kryputrymmet till ett hus är ett himmelrike jämfört med hur högt det är i tak på Österportskolan. De som belönas är naturligtvis istället ja-sägarna. Många på skolan är förbannade på politikerna i direktionen som blundar för problemen. De ser bara bländverket och verkar inte bry sig om lärarnas arbetssituation."

"Lärarna på Österportskolan är vana att bli överkörda för de flesta beslut tas utan någon som helst dialog. Protesterar du så blir du klassad som besvärlig. Plötsligt är det du som är problemet, och får höra: "Är du inte flexibel, människa?". Rektorer kan komma med hot som: "Ja, det här ämnet finns kanske inte kvar nästa år". Det är som att arbeta i en öststat, och det går 7 000 skämt bland personalen om att man ska se upp med dolda mikrofoner. Jag fick flera reprimander av rektorn under min tid på skolan, och dessa delades ut i ett rum med fönsterglas utåt den mest trafikerade korridoren på skolan. Trots att jag tycker att jag är rätt tuff och för det mesta vågar säga vad jag tycker, så blev jag chockad och började jag gråta vid några av tillfällena. Som anställd är man ju väldigt utsatt. Det finns gardiner att dra för i det här rummet, men det gjorde inte rektorn så klart. Sådan är den extrema maktutövningen på den här skolan. För mig gick det inte att vara kvar."

"Sedan den nya gymnasiechefen kom 1999 (Annika Becker, reds. anm.) har man helt fokuserat på arbetslagen, och inte på ämnena. Det är hennes sätt att driva skola. I den nya gymnasiereformen som regeringen föreslagit talas det mycket om ämneskvalitet, och då kan jag säga att vi är på fel sida av vägen. Särskilt kärnämneslärarna är kritiska till att samarbetet i ämneslärargruppen har försvunnit eftersom ämneslärargruppen har splittrats.

Detta är ett ledningsproblem. Vi har fel sorts ledare med fel sorts ledarskap. Det blir aldrig diskussion om någonting. Det är en monolog, ingen dialog. Det är tufft helt enkelt, och man lär sig snart att det är aldrig lönt att ta upp några synpunkter eftersom det som rektorerna har bestämt bara blir försvarat, varje gång. Möts man av repressalier blir man till slut kuvad, Jag förstår det inte, för är man rektor, är man en ledare, ja, då måste man ju känna av att folk inte mår bra. Men det är inte precis en demokrati vi talar om. Man undrar också om politikerna inte förstår någonting av vad som händer. Att de inte skulle veta om problemen är ofattbart i så fall."