Veterankanoner en säkerhetsrisk

– Jag tycker det är märkligt. Vem skulle få för sig att komma hit, försöka frakta ut och sedan använda de här gamla grejorna, undrar Emil Sjörup, ordförande i museets vänförening.

Ska man sno en stor kanon gäller det att ha gott om tålamod och tid.

– Det har tagit oss flera timmar att montera fast hjulen, kolla bromsar och få ut den största pjäsen härifrån. Så det är inget litet projekt, säger Emil Sjörup.

På kuppen fick man dessutom riva en hel vägg.

Att museet nu tvingats byta ut fyra av sina kanoner handlar om att dessa inte anses vara tillräckligt väl skrotade. De skulle nämligen, utan jättestora ansträngningar, kunna göras funktionsdugliga.

Därför är det inte bara farligt, utan också olagligt, att ha dem stående fritt på ett privat museigolv.

– Och vi har ändå gjort flera säkerhetsåtgärder. Väsentliga delar är bortplockade från vapnen, säger Emil Sjörup.

Dessutom har man borrat hål i alla eldrören. På det sättet sprängs röret redan vid första skottet. Kanske kan inget skott gå iväg över huvudtaget.

Men även om Emil Sjörup inte är förtjust i allt extrajobb som kanonbytet inneburit, är han ändå glad att säkerheten ses över.

Och för museets del fick man ändå fyra nya pjäser levererade.

– De är likvärdiga de vi fraktat ut, men dessa har blivit behandlade och skrotade ur tekniskt perspektiv. Därför räknas de inte som vapen längre och kräver ingen licens, berättar han.

Hämtar och lämnar gör Lars-Erik Pettersson, chaufför från Statens försvarshistoriska museer.

– Det är många ställen som vi ska byta kanoner på. Det är fullt upp, passar han på att berätta, efter att de stora nya pjäserna, inför nyfikna åskådarögon, rullats av vagnen där på regementsområdet.