Björnklister och kärlekens likör

Jul sägs vara barnens högtid: Jesusbarn och krubba och julklappar – ja, ni vet. I bästa fall är också barnen omedvetna om julstress och klassiska juldiskussioner om i vilken familj, i vilken stad eller på vilken planet man ska fira jul.

I efterhand har jag förstått att även i min familj fördes juldiskussioner. De var jag lyckligt omedveten om. Jag tyckte att det var lika roligt oavsett om vi var hos farmor och farfar i Tolånga eller mormor och morfar i Tommarp.

Det var på den istiden då det alltid snöade på julafton.

Jul är minnenas högtid. Var nyligen på fest och bar med mig hem ett doftminne: Den särpräglade lukten av björnklister. Det där klistret som man använde förr i skolan. Det doftade speciellt och jag minns den gröna plastburken med den röda lilla spateln som man använde för att kladda ut klistret på pappret.

På festen serverades Amaretto. Som Prousts Madeleinekaka fungerade likören som doftar som – just det – björnklister. Eller är det tvärtom. Hur som helst – björnklister blev det allmänna samtalsämnet runt bordet.

Jag gjorde i efterhand en Gallup på redaktionen, och det verkar som om det går en klar gräns mellan yngre, limstiftsgenerationer och vi som i våra skoldagar sniffade på björnklister. Det senare sällskapet behöver bara en antydning av en björnklisterdoft för att gå igång ordentligt.

Jag begav mig till systemet i Ystad för att inhandla en flaska. Jodå, log kassörskan, visst har vi det. Är det rätt sort, funderade jag men behövde inte ställa frågan. Bara mumla björnklister.

-Det doftar så, bekräftade hon, en i björnklistergenerationen.

Amaretto, läser jag på nätet, skapades 1525 som en kärleksgåva från en ung kvinna från Saronno. Kallas också kärlekens likör. Se där en julgåva att lägga under granen. God jul.

Ulf Mårtensson

0411-55 78 61

ulf.martensson@ystadsallehanda.se