Cecilia Billgren: Cecilia Billgren: Lyckad sladdjakt i min mystiska väska
Expediten undrar om jag behöver köpa en kasse. Nej, jag kan ta varorna i min väska, svarar jag nästan på rutin och prånglar ner ytterligare ett par saker i min handväska.
Nu på sommaren är den blå och virkad och tycks kunna svälla som en boaorm. Det går nästan att trycka ner hur mycket som helst i den. På gott och ont.
Det är naturligtvis bra att ha en rymlig väska. Problemet är att den inte är vidare ergonomisk och att min snedbelastade rygg protesterar ibland. Det händer också att innehållet opponerar sig ibland genom att deformeras eller helt sonika krossas under tyngden av alla grejer. Ibland kan de till och med försvinna. Det hände mig senast idag när en liten omkopplingssladd till mobilen plötsligt var puts väck. Priset per meter visade sig vara skyhögt. En ny sladdsnutt skulle minst kosta 329 kronor.
Av en slump hittade jag denna sladdstump. Den hade slingrat sig genom ett hål i fodret och gjort sig osynlig mellan väskans in- och utsida.
Under min sladdjakt tömde jag väskan och lavade upp pryl efter pryl på bordet, plånbok, glasögonfodral, huvudvärkstabletter, mobiltelefon och så vidare. Högen av saker fick mig att tänka på Hermione Granger i böckerna om Harry Potter. I hennes till synes vanliga handväska ryms en hel campingutrustning, sovsäckar, stormkök och till och med en transistorradio. Riktigt så magisk är inte min väska, men inte långt ifrån.
Sladdjakten påminde mig om en annan väskhändelse. En gång hos gynekologen välte min väska och alla mina saker spreds över undersökningsrummets golv. Lite oväntat kändes fadäsen med väskan som ett större ingrepp i integriteten än själva undersökningen. Det var som om en del av mitt inre exponerades när tamponger och läppstift rullade över golvet...
Som reporter på en lokaltidning måste man vara beredd på det mesta. Ibland innefattar det även att vara fotograf. Vid ett tillfälle skulle jag illustrera en satsning på cykling och tyckte att jag verkligen fått till det. Jag hade lagt mig på marken och fotograferat initiativtagarna genom ekrarna på ett cykelhjul. Fototekniskt var det förmodligen inte världens bästa bild, men sett till kreativiteten måste det varit ett av mina bästa försök.
När jag återvänt till redaktionen och redigerade bilden i datorn upptäckte jag ett oönskat objekt centralt i bilden - där låg min väska och störde helhetsintrycket. Den gången var den varken magisk eller mystisk utan bara i vägen.
