Paulina Leuku Shakeri: Paulina Leuku Shakeri: Filterlösa funderingar föder fasansfulla insikter
Jag började följa kontot ”mansbebisar” på Instagram på uppmaning av en vän, som utlovade ömsom igenkänning ömsom skratt åt mäns typiska beteenden. Allt från obefogat gnäll till manschauvinistiskt beteende åker ut i flödet till allmän beskådning och kommentarerna är inte nådiga.
Jag försökte febrilt leta igenom flödet för att finna igenkänning i min egen livssituation. Det visade sig vara svårare än trott.
Jag läste om män som inte vet hur man sätter igång en tvättmaskin. Män som inte orkar duscha utan spar på vatten i förmån för deodoranten. Curlade män som vill ha applåder när de dammsugit hemmet en dag av 365. Män utan självinsikt.
I mitt försök att hitta en igenkännande situation i flödet, där jag skulle få lov att bli invigd i systerskaps-armkrokandet, fann jag istället något annat. Något som inte fick mig att bli guldmedlem i armkroksgänget precis.
Min första upptäckt var att min sambo inte är en mansgris. Däremot kunde jag identifiera honom i en del kvinnliga hjälteinsatser: tvättning, städning och allmänt ansvarstagande, utan för den delen gnälla eller kommentera.
Wow, tänkte jag för mig själv. Det här är, med facit i form av hundratals kvinnors berättelser, verkligen få förunnat. Jag till och med berömde mig själv för den stora bedrift jag åstadkommit genom att undslippa en mansgris. ”Självklart, inte skulle jag nöja mig med något annat”, var orden jag skrockade högt för mig själv, med en fysisk klapp på axeln.
Nästa upptäckt var inte fullt lika glädjebringande. Tvärtom faktiskt. Det var när jag tittade igenom flödet och började känna igen mig i saker männen gjorde, som blev sågade i kommentarsfältet. Med blossande kinder tänkte jag ”men jag gör ju så jämt” och scrollade vidare. Och det som fick mig att komma än närmre den fasansfulla upptäckten var när jag började tänka på min egen roll i hushållet. Om min sambo nu gjorde allt, som de klagande kvinnorna skrev att de gjorde, vad sa det då om min position?
Med en isande kyla längs ryggraden kom jag på mig själv. Det är ju jag som är mansbebisen. Det är ju jag som kommer hem med skorna på, som inte kommenterar det nystädade golvet utan istället höjer mina egna, undermåliga insatser i hemmet till skyarna. Och inte en enda gång har det ojämställda arbetsläget blivit kommenterat. En gång fick jag en undran om jag kunde ta ut soporna om jag ändå skulle gå ut. Sucken som efterföljdes kunde liknas vid ett ljud tillhörande ett inspärrat grottmonster.
Nu lever jag alltså i skräck för att bli påkommen. Mardrömmen vore om mitt öde skulle bli som alla de män, vars kvinnor lägger ut historier på mansbebisar-kontot. I kommentarsfältet haglar uppmuntringar som ”dumpa honom” och ”lämna svinet”.
Man kan tycka att denna självinsikt kanske skulle ge upphov till förändring, för att också undslippa en tragedi. Men likt den mansbebis jag är vägrar jag förändras och fortsätter istället att mörka spåren. Varför då publicera en krönika om det i en tidning, tänker ni. Det är ju motsatsen till att mörka, och visst har ni väl rätt. Men jag beter mig istället diagnos-enligt, och gör som en man hade gjort. Rycker på axlarna och trallar vidare i livet, med ögonbindeln på och sopade golv under mina fötter.
