Franska främlingslegionen blev hans liv

Ystad

För nio år sedan bytte han livet i Malmö mot en av världens hårdaste discipliner. Josef Doré är svensken som gjort franska främlingslegionen till sitt hem.

Artikeln publicerades 17 augusti 2007.– Livet i legionen kan vara både hårt och krävande, men också otroligt utvecklande. Jag skulle inte vilja byta det mot något annati världen, säger han.

Bilden av legionärerna som farliga och oberäkneliga legoknektar är som bortflugen när Josef Doré slår sig ner framför mig på uteserveringen, tar av den höga svarta hatten och med ett leende frågar vad jag vill veta om honom.

Vad gästerna runt omkring i alla fall tycks vara nyfikna på är varför vissa av legionärerna har svarta hattar, medan andra har vita.

– Svart hatt betyder befäl. De vita bärs av vanliga soldater, förklarar Josef artigt, gång på gång på gång.

Efter nio år i legionen har han alltså hunnit klättra några steg på beteckningsstegen. I dag är han sergeant.

– Men sergeant rankas högre i franska främlingslegionen, än i svenska armén, påpekar han. Många söker till främlingslegionen för att skapa ett nytt liv, lämna det förflutna bakom sig och börja om. Men för Josef handlade det mest om äventyret.

– Jag hade sett massor av dokumentärer om dem på tv. Sedan började jag läsa historieböcker och blev mer och mer intresserad, säger han.

Och Josefs intresse stanna inte vid att låna böcker på biblioteket. 1989 gjorde han slag i saken, packade väskan och for söderut för att prova in som just fransk främlingslegionär.

– Min familj tyckte att jag var galen och trodde först att jag skämtade med dem, säger han och skrattar.

Galen kanske. Att det rör sig om en av världens hårdaste discipliner i sig själv räckte nämligen inte. När Josef med bravur klarade inträdesprovet och fick välja uppdrag, valde han dessutom ett av de absolut tuffaste. Han ville bli fallskärmsjägare på Korsika.

– Jag hade faktiskt aldrig hoppat fallskärm i hela mitt liv, så det var en riktig utmaning, såväl fysiskt som psykiskt, säger han. Förutom rejäla fysiska prövningar innebär inträdet i främlingslegionen även en helt ny identitet.

– Vi samarbetar med Interpol. De hjälper till att ordna nya namn, personnummer, födelseorter, föräldrar och så vidare.

Malmökillen Josef förvandlades över en natt till Sven Dillborg från Borås.

– De har en lista med påhittade identiteter. Sedan blundar de, pekar och väljer, förklarar han.

Men förvandlingen till en fransk främlingslegionär stannar inte vid ett nytt namn. Soldaterna måste dessutom glömma allt de har där hemma.

– De som är gifta och har barn förvandlas till singlar när de kommer in. Då har de ingen familj länge. Visst kan de åka hem på besök även innan de fem kontraktsåren passerat, men det är inte populärt.

Han förklarar flera gånger hur man på alla vis måste vara beredd på att släppa sitt bagage och bli en ny människa. Hur man måste lära sig tänka och fungera på ett nytt sätt.

Josef snuddar till och med vid ordet hjärntvätt.

– Man utsätts för en enorm påverkan. Till slut finns bara legionen i ens liv, inget annat, säger han.

Men efter tre år i legionen finns i alla fall möjligheten att få sin gamla identitet tillbaka. – Fast många väljer att behålla sitt nya namn. Det är ju trots allt ett skydd för dem som haft kriminella eller politiska problem tidigare, säger han.

I dag tillhör Josef franska främlingslegionens första regemente i Marseille.

– Där sköter jag det administrativa sedan sex år tillbaka. Jag är med vid intagningarna, betygsätter soldater och skickar folk i legionens fängelse, säger han.

Ja, om man inte visar rätt sorts disciplin är det alltså ett antal dagar i en kall och kal fängelsecell som gäller.

Och bara för att Josef är befäl med makt att fängsla innebär inte det att han har immunitet mot egna fängelsevistelser.

– Jag höll faktiskt på att hamna där förra månaden. Ett högre befäl höjde rösten åt mig och jag kunde inte acceptera det, säger han.

Den här gången kom han undan med en varning.

– Men nu måste jag hålla mig lugn i minst sex månader, annars åker jag in direkt, säger han.

Men trots den tuffa livsstilen har han inga som helst planer på att lämna sitt la Légion Étrangère.

– Visst saknar jag Sverige och min familj, men om jag slutar nu känns det som att jag bara kastat bort nio år.

Han syftar främst på att man efter 15 år får lov att gå i betald pension och hur dumt det vore att sumpa den chansen.

– Redan när jag sökte in var jag beredd på att göra legionen till mitt hem under de närmaste 20 åren och det tänker jag hålla mig till. Det här är mitt liv nu.



Ann-Louise Olander