Hatiskt om flyktingar

Min pappa dog sedan en tumör i tarmen spridit sig till levern. Det kunde i och för sig inte brevskrivaren veta. Och det är inte det faktum att den anonyme brevskrivaren oavsiktligt kryper in under skinnet på mig som gör mig, om inte upprörd, så i varje fall högst betänksam och oroad.

I stället är det tonen och sättet att argumentera i brevet som får mig att undra vart vi är på väg.

Någon har i det anonyma brevet saxat artiklar, egna (?) påståenden om kostnaderna för flyktingmottagningen och anklagelser mot journalister och politiker för att genom sitt påstådda stöd för ensamkommande flyktingbarn hindra att pengar satsas på vård av svenskar.

I den grumliga argumenteringen ställs grupp mot grupp: Svenskar mot utlänningar, kristna mot muslimer, vita mot svarta.

Retoriken påminner om en mörk tid i Europa då nazismen växte sig stark. Tonen är hård, hatisk.

Brevet har säkerligen skickats till många före mig, och påståendena sprids på nätet.

Jag känner mig inte heller personligen angripen, men kan tänka att en krönika jag skrev för ett par veckor sedan triggat brevskrivaren till att klippa och klistra, fukta ett frimärke med tungan och vandra iväg till brevlådan.

Nyligen åkte jag färja från Rostock till Trelleborg. Vi hamnade i restaurangen bredvid ett sällskap som just diskuterade invandring och flyktingpolitik.

Det ska man naturligtvis kunna göra. Allt i den svenska flyktingpolitiken är inte bra, och integration lämnar mycket övrigt att önska.

Men det ena hårresande, rent rasistiska påståendet lades till det andra, och till slut flyttade vi till en annan del av restaurangen. Kanske var det fegt, att inte säga ifrån. Något sade mig att det inte hade haft någon effekt. Men att sitta och lyssna var ohållbart.

Det känns som om det numera är okej att på fester eller offentligt på lokal torgföra sådant som tidigare man bara sade hemma, mellan skål och vägg.

Den offentliga samtalet har också blivit hårdare, inte minst på nätet.

Kanske är det här en reaktion mot att det har varit lågt i tak när flyktingpolitiken tidigare har diskuterats och debatterats. Det har funnits en politisk korrekt åsikt.

Men jag blir mörkrädd när jag nu märker hur det offentliga samtalet vulgariseras, hur argumentationen förenklas och den enda lösningen predikas.

Det finns inga enkla lösningar. Så enkelt – och svårt är det.

Det tänker jag hävda så länge jag inte dör av stroke eller cancer.