Jag spårade upp människor som ”unfriendat” mig på Facebook

Krönika Artikeln publicerades

Det sägs om vänner att man inte saknar dem förrän de är borta. Jag har märkt att det kan gälla också Facebookvänner.

Nu sitter jag och saknar de vänner mest, som uppenbarligen saknar mig minst.

Jag talar om de personer på Facebook som en gång knöt vänskapens band med mig, men som någon gång under den skumpiga färden som är en relation, valt att avsluta densamma, som ett dåligt telefonabonnemang. De har klickat ”Ta bort vän”. ”Unfriendat”, som vi säger på ren svenska.

Jag diskuterade just denna sak med en kollega häromdagen, och jag tror visst att jag uttryckte mig som att det inte spelade mig någon större roll. Så där avmätt och kyligt som James Bond kunde tänkas göra det, om man för ett ögonblick ponerar att också en 00-agent frekventerar ”Fejjan”. Ett yttrande i ”Mister du en står dig tusen åter”-stilen. Eller som i mitt fall, ungefär 245. Världen är så stor, så stor – vad är en enda Facebookvän?

Jag kom att märka att jag for med en munfull osanning. Natten därpå spenderade jag ett gott stycke tid med att kartlägga exakt vilka personer som kan tänkas ha ”avkamratat” mig. Jag var på spaning efter de vänner som flytt.

Det här beredde mig stora svårigheter eftersom problemet ligger inbyggt i mitt enda utredningsmaterial. Jag letar i vännerlistan efter de personer som inte längre är mina vänner. Moment 22. Efter idogt sökande i andra vänners vännerlistor och en hel del värkande kom jag fram till fem namn som jag är tämligen säker på har befunnit sig bland mina vänner, men som inte längre gör det. De är i realiteten naturligtvis fler, men det här är de fem vänner som lämnat mig, och som jag nu märker har lämnat mig med ett STORT HÅL I SJÄLEN.

Eller var jag bara namnet som inte längre fick plats på en stinn vännerlista?

Nåja. Jag kan sitta och vara James Bond med hela saken, men när jag spenderat ett antal timmar med detektivarbete och ytterligare timmar med att överväga tänkbara anledningar till detta avkamratande och sedan därtill någon timme med att författa denna krönika, får man väl erkänna att det här har krupit under skinnet på mig. Det påverkar.

VARFÖR HAR NI LÄMNAT MIG?

Jag kommer fram till en rad anledningar, men något svart på vitt kommer jag aldrig att få med mindre än att jag explicit frågar vederbörande. Vilket aldrig kommer att hända. Jag är ju ingen galning.

Men ändå! Vi som spelade så mycket handboll ihop. Och vi som skrattat och druckit ihop, och du som ju en gång var lite kär i mig. Hur blev jag er persona non grata? Jag kanske har sårat, kanske har jag skrivit något i tidningen som misshagat, eller var jag bara namnet som inte längre fick plats på en stinn vännerlista? Å, ovissheten!

Själv har jag bara avkamratat kanske tre personer genom hela mitt liv. En fullblodsrasist, en fullblodshomofob, samt en person som bara delade material av debattören Tino Sanandaji. Jag har – bortsett från fejkade porrkonton – bara nekat en enda person min vänskap på Facebook. Det var en kille som snärtade mig med en handduk i duschen efter idrotten när vi var små. Ha! Han kan föga ha anat att den snärten skulle komma i retur 25 år senare.

Jag är med andra ord frikostig och generös och tycker att vill någon vara vän med mig så ska de få vara det. Folk som skrävlar med hur de ibland tvingas ”rensa” i vännerlistan finner jag ganska löjliga.

Nu har jag inte så många Facebookvänner, och det har egentligen inte oroat mig förrän nu. Jag tänker på att Yeats sa:

”Think where man's glory most begins and ends, and say my glory was I had such friends.”

Så ni fem som övergett mig, säg vad ska jag göra för att vinna er vänskap åter? Ska jag säga förlåt? Inget ord smakar bättre i min mun. Ska jag krypa? Mina knän är härdade, jag kan krypa tvärs över kontinenten för rätt sak.

Mister jag en vän står mig bara 244 åter. Och världen är så stor, så stor, men det är ändå lite som att den krymper.