Stina Zinsmeister: Jag visste inget om Ystad, förutom att det fanns

Ystad Artikeln publicerades
Stina Zinsmeister
Foto: Mark Hanlon
Stina Zinsmeister

Under min första arbetsdag fick jag använda karta för att hitta från stationen till Stortorget. Jag visste varken var teatern eller lasarettet låg. Ett år senare vet jag mer än vad många av er vill känna till. Jag vet vad ni drömmer om och vad ni har för hemligheter.

Det är en ganska lustig känsla, att vara helt anonym i en stad men samtidigt veta så mycket om vad som försiggår i många av dess vrår. Som att vara betraktare av en film som jag själv är delvis med och skriver. Jag bjöd in mig själv till kalaset utan att egentligen meddela någon och många vet ännu inte om att jag är på plats och kommer heller aldrig att få reda på det.

Jag har bjudit in mig själv till så många rum som inte är mina, som jag knappt visste fanns men som nu känns så självklara. Har suttit i ett hav av lantbrukare mitt under torkan, tittat på clownföreställning på sjukhuset ur ett barns perspektiv, dansat orientalisk dans med PRO och hundra andra saker som blandas ihop i en journalistisk dimma.

Men mest minns jag allt det där som sägs off the record. Samtalen som sker vid sidan av som jag varken vill eller kan skriva om.

Jag har suttit i en lägenhet och hört dig tala om andeväsen, fått höra att båda dina föräldrar har gått bort och därför inte kunde vara med på invigningen. Jag har fått höra den sanna versionen till varför du bytte bana och jag har sett hur du hållit om dina döttrar minuter efter trafikolyckan.

Jag har börjat känna igen er på tåget hem mot Lund. Ni känner igen mig med, men är för blyga för att hälsa.

Detta är rum som jag inte var beredd på när jag för första gången skrev in Ystads Allehandas adress i kartan i min telefon. Men det är minnena från dessa rum som jag kommer bära med mig långt in i livet.

Aldrig trodde jag att jag skulle bli förälskad i lokaljournalistiken på det här sättet. Jag hör mig själv sitta på middagsbjudningar och berätta att det är precis som i en svensk långfilm, fast mycket bättre. Alla karaktärer finns på riktigt, och så många flera. Att det inte går att lära känna en stad bättre än genom en kameralins och med ett skrivblock i bakfickan.

När jag under sena kvällar kör mellan berättelser från Österlens olika hörn så kan jag titta ut över åkrarna och inse vilken lyckost jag är som råkade bjuda in mig själv just här. Att jag är glad över min ryggsäck full av historier, må de vara från allsångskvällar, motorträffar eller allsköns sommarevenemang.

Jag har börjat känna igen er på tåget hem mot Lund. Ni känner igen mig med, men är för blyga för att hälsa. Ni kanske tror att journalister träffar så många människor att vi inte minns vilka ni är. Visst är det sant ibland. Att jag får tänka efter någon sekund innan jag kan placera er och ibland försvinner bilden ut i minnets ocean utan att hitta hem.

Men oftast så minns jag er, och jag må fortfarande bara vara på besök i denna stad, men jag vet vad ni drömmer om och vad ni har för hemligheter. Lite mer än ett år har gått sedan jag för första gången klev av på stationen och nu vet jag mycket mer om Ystad än att det bara finns.