Peter Lindgren: "Känslan av att ha varit i vattnet som någon timme senare skulle ta en pojkes liv dröjde sig kvar”

Krönika Artikeln publicerades

Barn är vackrast när de badar, men de ska bada inom en vuxen arms avstånd. Och vill du se en serb dansa ska du be kroater förlora VM-finaler i fotboll. Sådant har jag lärt mig en julihelg i nådens år.

Min fru drog till Stockholm för att se en pissljummen britt med eldtagen frisyr uppträda på Friends och lämnade mig ansvarig för två illbattingar utan andra upptänkliga ambitioner än att göra livet surt för undertecknad. De kommer aldrig riktigt att lyckas, så länge de håller sig inom min arms avstånd.

Allt började på lördagen. ”Vi åker väl och badar”, sa jag och gjorde en estimering av tidsåtgång, ty ensam med barnen värderar man högst de projekt som får tid att förflyta.

Det var en underbar dag. Vacker var världen. Vågtungorna fick diamantkant i solen, algblomningen var förbi och på himmeln svävade mina favoritmoln, cirrostratus. Slöjmoln, för lekmännen. Som gudars röksignaler drog de över skyn.

Att doppa en bar ettåring – exalterad bara av att slippa vara fjättrad i sin blöja – i en sjö är en oväntad njutning. Hennes ”uuuuhhhhh” är som den renaste formen av en dur-ton rakt ner i själsdjupet. Att hon i efterspelet upphör att vara drottning över sin tarm får man bara ta.

Känslan av att när världen är som vackrast är den också som farligast.

Det var en härlig dag och tid förflöt. På kvällen förfärades jag över en artikel som sa att det i samma sjö, vid samma strand som vi nyligen varit vid, hade drunknat en pojke. En tioåring. Normalt sett gör jag inte någon stor affär av sådant här, för den ena stunden finns vi och den andra stunden finns vi inte. Sådant är livet. Men känslan av att ha varit i vattnet som någon timme senare skulle ta en pojkes liv dröjde sig kvar. Känslan av att när världen är som vackrast är den också som farligast. Med slöjmoln och diamantkantade vågtungor verkar det ibland som att världen vore anlagd enkom för att behaga oss. Men den ligger bara där. Likgiltig. Finns till och dränker barn ibland. Otillgänglig och undflyende när man vill ställa den till svars.

På söndagen var det VM-final i fotboll, men jag bestämde tidigt att jag inte skulle se den. ”Vi ska bada igen”, sa jag, för jorden snurrar ju. Jag inskränkte illbattingarnas värld i vattnet till diametern av min räckvidd, och världen låg lojt och såg på. Vacker. Likgiltig.

Efteråt åkte vi till en fotbollsplan i centrum. Det var mitt i VM-finalen och världen var öde. Vi lirade fotboll och grabben ville spela Doktor Bajskorvs ”Pruttballongen” på högsta volym. Så vi spelade alla tre och sjöng med till Pruttballongen, ett verk vars lyriska kulmen sannolikt är en passus som beskriver hur farfadern presterar ett brak som lyfter ett tak.

Han såg ängslig ut och kanske inte så pepp på Pruttballongen.

Så såg jag att vi faktiskt inte var ensamma. På en bänk satt en ung man och tittade på oss. ”Du ser inte heller på VM-finalen”, sa jag . ”Jag är serb”, sa mannen, och sättet han sa det på, parat med mina rudimentära kunskaper i krigshistoria, fick mig att dra slutsatsen att han nog höll på Frankrike. ”Vill du spela?”, frågade jag, men han skakade på huvudet. Han såg ängslig ut och kanske inte så pepp på Pruttballongen.

Jag kollade mobilen och sa: ”Frankrike verkar ha vunnit med 4–2”. Serben tittade upp. ”Vill du spela nu?”, frågade jag. ”Spela?”, sa serben. ”Jag vill dansa”.

Det var inte läge att väga mina sympatier i 90-talets jugoslaviska sammanbrott, så vi dansade. Sen kom vad jag tolkade som en ansamling kroater, så vi slutade dansa.

Jag är rädd att ifall läsaren söker en poäng i den här krönikan går den bet. Somliga krönikor finnas till blott som världen. Ligger där utsträckt, på samma vis poänglös och likgiltig. Registrerande och summerande som ett räkneverk, lika oåtkomlig att ställa till svars. Ibland är en text bara ett redskap för att mäta avståndet mellan serber och kroater, mellan de barn som överlever vattnet, och de barn som inte gör det.