Liv Akne: Liv Akne: När jag inte sa hej till Lars Winnerbäck
Baren är byggd inuti ett gammalt bussgarage, och på helgerna är det en nattklubb här med flera våningar balkonger ovanför dansgolvet. Det är egentligen ett ganska fruktansvärt ställe med skräniga helgfirare som dricker för många shots – varje dag i veckan.
En gång spelade en blivande pojkvän med sitt band på den stora scenen. Hans syster sjöng ansträngt och den blivande pojkvännen spelade bas med ansiktet förvridet i ett så kallat bass-face. Bandet lät nu inte heller så bra, men efteråt gick jag fram till systern för att ge henne en komplimang. På något vis avfärdade hon mig så att jag kände mig liten. Hon hade haft en biroll i den enda kända irländska filmen genom tiderna, The Commitments, och det levde hon länge på.
Hursomhelst så är hela stället format som ett L, och sitter man nu där i soffan med ansiktet vänt mot bron, så är man helt ensam i den delen av lokalen och det är egentligen ganska trevligt för då kan man prata utan att bli störd samtidigt som staden pågår utanför.
Den lilla gatstump som bron mynnar ut i på denna norra sida av floden Liffey är inte heller någon sevärdhet, mer en transportsträcka upp till shoppinginfernot på Henry street. Men först ska man korsa Abbey street, där ståtliga Abbey theatre ligger till höger. Men just här är det bara vanlig Dublinrisighet med skramliga soptunnor och lappade gator.
Jag satt i soffan bredvid Simon, också han inflyttad svensk. Det här var före allt som kom sen i livet, som utbildning och familj och ansvar. Så vi drack väl en pint, som man gör en eftermiddag i Irlands huvudstad när man träffar en kompis.
Då svävar från himlen en formation av svartklädda män nedför järnbron. Ärkeängeln har rödblont hår och boots och hans ord har utgjort soundtrack till våra uppväxter. Han är i stan för att spela in en skiva och nu kommer han emot oss och går in genom dörren bara någon meter framför oss och jag sväljer ner hjärtbultet och kan knappt andas – men så svänger han in mot lokalen och knatar fram till köksluckan: Serverar ni mat?
Men nej, tiden är fel. Ingen mat.
Vad säger man när Lasse står framför en och undrar var han kan äta en sen lunch, förutom kanske ett tips på någon restaurang? Men så är ju Dublin, eller var, en rätt trist matstad så det finns inget att säga och så går de och stunden är överspelad innan den ens har fått finnas.
Och det som finns kvar blir en krönika tolv år senare om ingenting och Lasse skriver några sånger om Dublin som mest handlar om att supa. Kanske hade han en livskris.
