Mattias Lundvall: Mattias Lundvall: En gång om året åker vi till ett hus och äter
Det har hunnit gå några år sedan jag stod som nyexaminerad journaliststudent på en gräsmatta utanför universitetet i Kalmar, för att några dagar senare bli journalist på riktigt. Några av de nästan 60 klasskamraterna som jag kramade om där i junisolen följer jag numera sporadiskt på avstånd: ett jobbyte här, en nyfödd unge där – en ny partner, bostadsort eller bara samma gamla vanor.
Andra personer är som uppslukade av jorden, har gått bortom mitt blickfång, sorterats bort av algoritmer då jag visat deras bilder och statusuppdateringar för lite intresse. Ett fåtal håller jag kontakten med. Vi spreds för vinden till landets nyhetsredaktioner, produktionsbolag och radiostationer och gamla studiekamrater byts mot nya arbetskamrater. Man kan ju inte hålla kvar vid allt.
En ännu mindre skara, sex personer närmare bestämt, träffar jag regelbundet – det vill säga en gång om året, i ett hus i Gryt i den östgötska skärgården.
Huset tillhör en av klasskamraternas familj och är en fantastisk historia i sig: en stor gammal trävilla med ett optimalt antal bäddar, ett berg (med skånska mått mätt) på tomten med en liten terrass högst upp och en handelsträdgård som närmsta granne, där de lägligt nog säljer sagolikt god glass.
Läs också:
Helgerna där i Gryt har kommit att handla väldigt mycket om att äta. Första året var vi fortfarande närmre student- än vuxenlivet och kylen fylldes med starkdrycker och grillkorv. Men i takt med att vi blivit äldre, avancerat i yrkes- och familjeliv har fokus skiftat allt mer från flytande till fast föda.
I helgen, då vi träffades senast, spenderade vi till exempel en av dagarna med att tillaga hel kyckling och anka med parmesanpolenta, confiterad lök och fänkål, rödvinssås och gremolata. Rätten ifråga innehåller i originalutförande även duva, vaktel och fasan men riktigt så sofistikerade har vi väl helt enkelt inte blivit än, allt har sin tid. Och tiden som inte spenderades vid skärbrädor och rykande pannor i helgen satt vi framför kaminen, spelade Yatzy eller tog promenader – som en annan grupp pensionärer.
Men att 20-åringens bröl och ölhivande bytts mot ett milt 30-årskrisande och två lugna dygn i skogen är det nog ingen av oss som har något emot.
Utöver det faktum att vi delar intresset för matlagning (eller kanske framförallt för att äta) finns det särskilt en sak som gläder mig med den här gruppen människor: vi pratar fortfarande minnen, men de är långt ifrån allt vi har gemensamt. Vissa vänskaper som hålls vid liv genom mindre frekvent umgänge tenderar ju att fastna där, i samma gamla historier och så småningom en insikt: att man inte längre har så mycket att ge varandra.
Men mellan träffarna i Gryt är det som att vi alltid har hunnit växa lite, och vi delar fortfarande gärna det som hänt med varandra. Vi tar nya kliv och låter allt som oftast de andra gamla vännerna följa med på vägen. Två i gruppen har hunnit bli fäder, och i helgen fick vi veta att nästa gång vi kommer dit blir det som gäster på ett bröllop. Nu är frågan om det blir grillkorv eller vaktel på menyn – kanske både och.
