Mattias Lundvall: Mattias Lundvall: Hur kan jag älska dig utan att veta vem du är?
Lär känna en människa, det gör man inte på ett halvår. Ännu svårare är det när människan i fråga inte är äldre än så, sex månader till helgen.
Trots att det är hela ditt liv och all tid vi haft tillsammans har jag varit såld på dig sedan första stund, utan att vi har växlat ett enda ord med varandra – bara blickar och något litet skratt.
Du kom till världen på min födelsedag under det här årets andra snöskaos i slutet av mars. Det hade precis blivit officiellt att jag fått en fast anställning här på tidningen – en ganska stor grej för en journalist nu för tiden – och jag bjöd kollegorna på frukost och tog emot gratulationer i utbyte, var så fullkomligt uppe i mig själv.
Ända tills det där meddelandet kom i telefonen, sms:et från din pappa, min svåger och vän.
En bild på ett inlindat barn på min systers mage. Två små ögon som blundade och ett annat par som lyste.
”Grattis och förlåt”, löd texten. Det hade varit ett återkommande skämt sedan det stod klart när du var beräknad att komma: Blev det på min dag skulle du bli bortskämd och jag bortglömd.
Så kan det mycket väl få bli, känner jag nu. För den bästa presenten jag någonsin fått är du, en systerdotter. Ett paket som ingen av oss har fått se alla sidor av än, men som har vänt upp och ner på rätt mycket under denna korta tid.
Aldrig förr har jag känt sådan glädje och oro inför framtiden på en och samma gång, aldrig med så mycket fokus på någon annan än mig själv.
Vaggvisan jag började skriva på för flera år sedan och vars text aldrig verkade vilja bli klar föll på plats först när jag insåg att den skulle vara till dig.
”Stjärnor klara på himmelen vi sparar. Tänds om natten, lys vid din bädd”
Med darr på rösten sjöng jag den för dig på dopet i kyrkan, nervösare bakom gitarren än jag varit någon gång förut.
Det är förundrande att du kan påverka mig så mycket utan att jag känner dig, utan att jag vet vem du är och vad du ska bli. Kanske är det bara så starkt, familjebandet, och löftet som det kommer med: att jag får chansen att vara en del av ditt liv så länge jag lever och du en del av mitt.
Kanske är det därför jag känner all denna värme, trygghet och förhoppning – trots att jag ännu inte vet vem som är människan som styr de där små fingrarna som greppar om min hand.
