Mattias Lundvall: Mattias Lundvall: Jag befarade en kort romans, de lovar evig kärlek
Det var en social katastrof jag såg framför mig: syrrans sommarfling med min gymnasiekompis, som tog sin början när hon skjutsade runt mig på studentskivor.
Visst, inledningsvis skulle kanske konsekvenserna enbart sträcka sig till att jag fick stå ut med gullande gull under sammankomster med våra gemensamma vänner – vilket kan vara jobbigt nog för en lillebror. Men därefter var jag övertygad om att det skulle bli breakup och svartsjuka, bråk och ett ständigt pusslande för att få ihop sociala tillställningar.
Jag hade sett förut hur det gick när en uppbruten romans skulle knös in i umgängeskretsen, när ett tidigare par med gemensamma vänner skulle umgås... civiliserat. Inte tänkte jag att flirten skulle kunna leda till giftermål, så där kring sommaren 2019.
Nej, i stället såg jag motvilligt på medan deras kärlek tog sina första stapplande steg. Nu, ett decennium senare, sitter jag här med telefonen full av påminnelser och anteckningar om allt som måste ordnas inför deras bröllop:
Repa låten som ska spelas under vigseln (Stjärna som är din av Thåström), fixa papper till menyer och bordsplacering (off-white med viss struktur), ordna med kamera, bunkra minneskort. Det kan vara hektiskt att vara familjemedlemmen som hanterar både luta, lins och layout (någorlunda dugligt, ska sägas på samtliga punkter).
Men det som överröstar denna angenäma stress är en glädje som är så stor att det känns som att jag snart ska spricka. Det som spelas upp i huvudet nu – till skillnad mot för tio år sedan – är bilder av de två längst fram i den vitkalkade kyrkan, hand i hand i bokskogen och vid havet där vi planerat att ta bröllopsbilderna, klivande ut ur en gammal Citroën till gästernas jubel – och så klart, en sjuhelvetes fest.
Jag börjar böla bara jag tänker på det. Skrattar till när jag funderar på vilka av livets alla, i efterhand roande, snedsteg och missöden som kan komma att nämnas i talen under bröllopsmiddagen. Blir varm i hela kroppen när jag tänker på hur fel jag hade, som bara såg orosmoln torna upp sig på himlen, den sommaren när de fann varandra.
De höll ihop, det gjorde vi alla tre. Och nu är det så, kära vän och syster: att oavsett hur fel jag hade om potentialen i er romans, så får ni ändå givmilt dela den stora dagen med mig. Det är ju trots allt tack vare undertecknad som det blev just ni två.
