Mattias Lundvall: Landsbygdsskammen känner inga gränser

Sydöstra Skåne Artikeln publicerades
Bylinebild
Foto: Mark Hanlon
Bylinebild

Att ständigt tvingas försvara valet att bo utanför storstäderna gör något med ens självbild.

Jag smuttade på Kalmars dyraste öl på studentstadens egna lilla Södermalm, en enda popklubb där det drömdes drömmar om de riktiga jobben och det riktiga livet som väntade i Stockholm.

"Jag är ganska sugen på att flytta hem igen, där är så sjukt fint", försökte jag med en viss hemlängtan i bröstet.

"Varför skulle man vilja göra det?" var det enda jag fick till svar och diskussionen var död innan den fick chans att flyga.

Efter några år där uppe återvände jag ändå. Jag hittade ett hus att hyra tio minuters cykelväg från uppväxten och ett jobb bara några tramptag längre bort. Det är drömmen som inte stavas bostadsköer, tidsbegränsade andrahandskontrakt och övertidsarbete. Det är en dröm om känslan man får av att stå inför havet, av tystnad, trygghet och att på riktigt kunna vara själv.

Den är inte för alla, drömmen, men den är någons. Ändå är det är ett ständigt ifrågasättande man möts av om man återvänder till sin hembygd alltför ung.

Många av arbetarklassens ungdomar på landsbygden känner att deras livsval inte duger - när de inte vill flytta till storstäderna och följa normerna, säger forskarna bakom en färsk rapport. Även om jag själv läste på universitetet före återvändandet känner jag samma sak, landsbygdsskammen verkar inte känna några sådana gränser.

I vilket sammanhang man än hamnar utanför bygden överöses man med frågor om varför man valt som man gjort. Det blir alltid lika tydligt att det inte handlar om nyfikenhet, utan om ett försök att få mig att inse att jag har gjort fel. Urbaniseringen är en strid som utkämpas på individnivå och vem som kommer stå som segrare är redan tydligt och klart.

Den är inte för alla, drömmen, men den är någons. Och att ständigt tvingas försvara valet att bo utanför storstäderna gör något med ens självbild, man börjar fundera på om de trots allt har rätt, sta'borna. För synonymt med att återvända till sin uppväxtort är att inte ha viljan, att ha gett upp och att inte drömma. Det finns inget skamligare än att vara nöjd och okej.

Därför har jag i stället försökt täcka över skammen med positiva argument, så till den grad att jag plötsligt blivit en ofrivillig ambassadör för en oprioriterad landsdel, vars dåliga utbud jag själv också kan känna frustration inför.

Det var inte tanken, och kanske fanns det ingen tanke alls. Jag ville ju varken bli förlorare eller försvarare, men det är tydligen de enda alternativ som finns.

Eller så låter jag bara mig själv leva i drömmen, den som jag är nöjd och okej med. Jag tror att det finns fler som skulle vilja ha det så, utan att behöva bli ifrågasatta.

Läs mer: 13 störiga saker som stockholmare gör på landet