Misshandel som inte syns

"Varför skulle jag besöka kvinnojouren? Jag blir ju inte slagen". Så resonerade Marie Bech när hennes väninna hade bokat en tid åt henne.

Efter första besöket hos kommunens brottsoffersamordnare Monica Andersson visste Marie Bech i alla fall en sak.

- Jag kommer aldrig gå till kvinnojouren igen.

Hon ler lite när hon berättar om första kontakten med jouren för ungefär två år sedan.

- Jag tyckte Monica var framfusig och alldeles för rakt på. Jag ville inte ta till mig det som hon sa om min relation med min dåvarande man.

Marie Bech ändrade sig efter ett tag på den punkten.

Anledningen till att hennes väninna bokade en tid till Marie Bech på jouren var för att hon var orolig över sin vän som mer och mer avskärmade sig från vänner och familj.

- Vid den tidpunkten träffade jag endast min före detta man. Allt annat umgänge hade försvunnit eftersom han tyckte att jag inte behövde någon annan. Det Marie Bech fick höra av Monica Andersson och som hon från början värjde sig emot var att hennes man utsatte henne för så kallad psykisk misshandel.

- Jag visste inte vad det innebar. Misshandel för mig var något fysiskt.

Men ju fler gånger hon var på jouren och pratade om sitt förhållande och om hur det påverkade hennes liv och hennes kontakt med omvärlden, desto mer kunde hon se ett mönster och förstod allvaret i situationen.

- För det är ju det som är så hemskt. Det var ju inte så att min man kom med hot och anklagelser mot mig under vår första date. Det kommer smygande. Till slut har du förlorat all självkänsla. Och då ser du inte hur sjuk relationen är och hur fruktansvärt du behandlas. Marie Bech berättar om ett förhållande med daglig förnedring och hot av olika slag. Hennes före detta klankade ned på allt hon gjorde så att hon till slut kände och var övertygad om att hon inte klarade någonting utan hans hjälp.

- Han hotade med att ta sitt eget liv om jag lämnade honom eller inte gjorde som han sa. Jag levde med ett konstant dåligt samvete och en rädsla över att han skulle begå självmord.

En dag levde hennes man upp till sitt hot och försökte ta sitt liv.

Marie Bech tittar ned på sina händer och tar en paus i berättandet.

- Jag tog på mig hela skulden.

Skammen över sig själv, att hon hade försatt sig i det här sjuka förhållandet var mycket jobbig att bära. Och skammen har suttit i långt efter att Marie Bech lämnade förhållandet.

- Min familj och mina vänner tjatade ständigt på mig att jag skulle lämna honom. Men jag kände mig totalt värdelös utan honom och hade varken kraft eller mod att ta mig ur förhållandet. På kvinnojouren fick Marie Bech hjälp med att bygga upp sin självkänsla igen.

Och Monica Andersson betonade under samtalen att Marie Bech inte skulle begära skilsmässa förrän hon verkligen visste att hon skulle klara av det.

- Jag blev mer och mer övertygad om att han aldrig skulle ändra sig och att det aldrig skulle bli bättre.

I dag lever Marie Bech i ett nytt förhållande och har ingen kontakt med sin förre detta.

Hon går i en självhjälpsgrupp på jouren där hon och andra kvinnor som blivit fysiskt eller psykiskt misshandlade av sina män pratar om sina upplevelser och stöttar varandra. Enligt henne var det bästa med kvinnojouren att de var tillgängliga dygnet runt.

- För det är ju inte så att du bara mår dåligt mellan nio och fem.

Och hon tycker att det är nu när hon lever i ett sunt förhållande som hon inser hur sjukt det förra var.

- Jag har problem med tillit till andra människor vilket kan orsaka problem i mitt nuvarande förhållande. Men det går sakta framåt.