Moa Skimutis: Hur behåller jag mina happy feet?

Krönika ,
.Moa Skimutis
Foto: Bass Nilsson
.Moa Skimutis

Köldknäppen känns så brutal när jag landar på marken där jag är född. Mörka vinterjackor och bistra miner i matbutiken. Blickar som skyggar för möte. Den frysta torsken är så kall. De varma och klara färgerna suddas ut. Men när jag tänker på andningen så kommer allt tillbaka.

De klara blåa sjalarna, den gröna palak paneer, rosa solnedgångar och skrattet som ligger så nära. ”Moa-ji. Moa- ji. Stay strong. Happy feet.” Det är min yogalärare Manoj som säger dessa ord till mig när jag står i stående hunden. Vi är i Agonda i södra Goa och klockan är halvåtta på morgonen. Havets brusande vågor är vårt soundtrack. Solen värmer upp sanden. Grisarna bökar utanför vår shala. Vespor som startas. Fågelkvitter. Doften av nybakta nanbröd. Morgonrutinerna tar vid.

Jag har aldrig varit någon I-go-all-in–yogi-person som åker på retreat i bergen. När jag var tonåring spelade jag fotboll, basket och utövade friidrott. Som journalist är huvudet ofta i spinn kring deadlines, nya samhällsfrågor, den politiska debatten och det finns en ständig tävlan – du är aldrig bättre än din senaste text eller radioinslag. I yogan har jag hittat vilan och snacket med min egen kropp. För i slutändan är det allt handlar om. Utan en stark och närvarande kropp är det inte mycket som fungerar. Så många människor i ens omgivning stupar på mållinjen gång på gång. Springer rakt in i en massiv vägg av prestation.

Påbyltad med vintersjalar i februaris köldknäpp tänker jag på tidseffektivitet. Vi mäter allt i tid i detta land. Det blåvita flödet på Facebook. Likes flödar. Hjärtan. Glada, ledsna och förvånade emojjis. Det är som ett dataspel. Vem är mest populär? Vem har mest likes? Och jag är absolut en del av det.

Tillbaka till yogaklassen i Agonda. Manoj skrattar ofta åt oss och rättar till våra kroppar med bestämdhet och precision. Yogamattorna är smutsiga av sand. Moa-ji säger han: ”Stopp thinking.” Sluta tänk. Var i andningen. ”I feel so sorry for you in Europe.” Jag tycker synd om er i Europa. Ni lever så snabbt och komplicerat. Ni har glömt bort andningen. Först blir jag provocerad. Kom inte och klanka ner på mitt liv tänker jag. Men så försöker jag acceptera. Känner vart musklerna har spänningar. Släpper tankarna som surrar. Drar in svanken. Har närvaro i mina vadmuskler. Det stramar. Men för varje in och utandning släpper spänningarna. Värmen kommer in i kroppen.

Hur fångar jag andningen och happy feets som Manoj lärt mig? Moa-ji stay strong. Jag kan inte stänga ute tempot som är så annorlunda här hemma. Men jag kan acceptera det. Hitta andningen.

Får ett mess på chatten på Facebook. Moa how are you?

- I am okey. Sweden is to cold.

- Oh, but Goa is to hot.