Paulina Leuku Shakeri: Med självrannsakans ficklampa i Sjumilaskogen

Ystad ,

Det har hittills aldrig varit mindre prestigefyllt, men ack så tydligt, att finna en replika av sin själ i A. A. Milnes omtyckta karaktärer.

Alla vill kategoriseras in någonstans. Särskilt personlighetsmässigt, då det känns befriande att få lov att bli delgiven en grupp, där man får utöva sina galenskaper i samklang med andra.

Det känns däremot oförnekligt svårt och stelt att kategoriseras in efter fyra färger enligt ett disc-schema eller efter hur stjärnorna stod vid ens födsel. Svårt, för att det inte är lätt att varken känna till eller komma ihåg alla personlighetsdrag inom ett segment. Stelt, för det ofta är svårtranskriberade karaktärsdrag att applicera på en individ.

Vi behöver reformeras. Och vad vore bättre att tillgå än en fabel alla känns vid. Vår prototyp blir därför våra barndomsvänner i Sjumilaskogen.

Vi börjar med dumsnälle Nalle Puh. En klumpig björn med stort hjärta. Personen ger råd efter det den har framför sig och tänker inte på efterföljande konsekvenser. Efter en öl för mycket kan visdomsord sippra fram i form av inbäddade floskler, som bara en person med lite för lite verklighetsförankring tror på.

Nasse, den ängslige. Förmodligen den sista du kommer uppleva bragdfulla minnen med som du kan skryta om vid nästa sociala sammankomst. En person som håller tillbaka och behöver ständig push i minsta steg hen tar i livet. Det berövar många timmars (vän)terapi, för en Nasse är det oftast närmre till snaran än att tvingas kliva ut ur sin fobiska ram.

I-or. Den nedstämda åsnan. En person som satt i system att se glaset som halvtomt och har en förkärlek för klagande. Det är sällan enkelt att utföra någonting i I-ors värld, då är det bättre att använda sin nedstämdhet till att skylla på sin avsaknad av kapacitet att utföra något. Kanske är det en ensam I-or som agerar nättroll på kommentarsfält, till följd av sin egen dysterhet?

Uggla. Inget ugglan inte vet är värt att veta och denne vet redan allt. Han kammar alltid hem högdragna poäng i diverse quizar och frågesporter, och älskar att lyda sin egen visdom, det mesta bottnande i Wikipedia-kunskap. Börjar inte sällan en mening med ”Jag har läst...” och låter inga invändningar bita på sina utsagor.

Kaninen är en slingrig, men socialt smart, orm. En kanin-typ tycker om att planera roliga händelser, men struntar gärna i en helhetsanalys. En hetsig och ofta självisk person som efter att de ofta ofullständiga planerna kapitulerat, hellre skyller ifrån sig än lär sig. Kaninen tycker inte om att konfronteras med sina egna misstag och tycker bättre om att skutta vidare på nya äventyr, utan GPS, med ett lätt högtravande sinnelag.

Tiger, en energisk jävel. Tiger är en ”up-in-your-face”, en enerverande typ som sällan kan stå still (och gärna gör ett nummer av det) och är i ständigt behov av allas ögon på sig. Tiger är den pratsamma grannen du tittar efter en gång extra innan du går ut i trappuppgången och clownen som ger upphov till ständig huvudvärk på kontoret. Ett sprakande tomtebloss som, till allas bestörtning, aldrig slutar brinna.

Kängu är den moderliga, förmanande och något oroliga. Den vars famn man gärna vilar i om man gjort något ångerfullt och som ständigt har sin dörr öppen, full av villkorslös kärlek. En Kängu blir inte sällan utnyttjad för dessa kvaliteter och ofta tagen för givet. Men när Kängun själv ber om flytthjälp står inte många vänner i givakt. Däremot gör det sällan något, det finns alltid någon annan som behöver sympatier, en nybakad kaka eller ett lyssnande öra.

Det bästa med denna typ av något osmickrande personlighetsbeskrivningar är att vi slipper höra folk proklamera sig själva stolt som den ena eller andra typen. Men den som vågar sig på en självrannsakan kan nog identifiera tydliga drag hos sig själv. Vem jag är? En klockren kanin.