Peter Lindgren: Handbollskillar i Ystad satte poäng på tjejer de låg med

Ystad ,
YA:s Peter Lindgren är inte förvånad över #Metoo.

”Boys will be boys”. Där har ni fyra ord som eventuellt varit de mest betydelsefulla i att skapa den världsordning som råder. Den slapphänta attityd till pojkars beteende som ritat en rak linje mellan skolgårdstafsande och grab them by the pussy-män. Hela spektrat av manlig maktutövning genom sex.

Nu står kvinnorna på rad med sina papper och sina underskrifter och säger att det räcker. Männen står också på rad och är antingen kränkta eller förvånade.

Jag är varken eller. Hur kan man vara förvånad över uppenbarelsen av ett monster, när man såg dess tillblivelse? Hur kan man vara kränkt när man vet att man var med och vårdade monstret?

Liksom alla 33-åringar var jag en gång tonåring. Att vara handbollsspelande tonåring i Ystad var en ynnest, men också en ofrivillig studie i konsten att vara ett svin. Handbollsspelare – och i synnerhet de duktiga – är nämligen högt uppburna i en stad som Ystad. Därmed marineras de tidigt i tron om sin odödlighet. Sitt obegränsade svängrum inom begreppet "boys will be boys". Min fru är från Örnsköldsvik, och hon intygar att hockeyspelarna där rör sig i samma universum.

Under min tid på gymnasiet underhöll sig ett gäng killar med en "lista". Det var i själva verket en tävling med ett mycket intrikat och detaljerat poängsystem, där du tilldelades en bestämd poäng utifrån vilken slags flicka du belägrade, hur "använd" flickan var, och exakt på vilket sätt du belägrade henne.

Att lyckas ligga med en 18-årig flicka med en väldokumenterad sexhistorik i missionären kunde därmed tänkas ge en ganska beskedlig poängsumma.

Motsatsen? Den heliga graalen?

Analsex med en oskuld.

Killarna med listan förklarade gärna vilka manipulativa grepp man var tvungen att ta till för att lyckas nå den till synes ouppnåbara fullpoängaren. Att det skulle göra mindre ont. Att det ju måste betraktas som ett mycket säkert preventivmedel.

Jag kunde bara tyst lyssna. Jag var äcklad, men tyvärr alltför feg och fascinerad för att protestera.

Jag var småkär i en tjej och fann ett beklämmande och karaktäristiskt pinsamt sätt att berätta det för henne. Hon tackade för intresset men förklarade att hon var kär i en av killarna med listan. Att hon legat med honom en gång och nu hoppades att de skulle bli tillsammans. Jag ville skrika till henne att, inte nog med att hon bara var en siffra för honom – hon var en mycket specifik siffra för honom.

Men jag skrek aldrig. Jag skriker aldrig. Tyvärr. Därför har jag alltid varit en del av problemet. En av de som sett till att strukturerna behållit sin stadga.

Nu ser jag listkillarna 15 år senare på stan, på gågatan med fru och barnvagn. Jag kan se dem i ögonen, för de är trevliga och ler och jag vet inte om de följde vägen de stakade ut för längesedan. Och jag vet inte vad de ser när de tittar sig själva i spegeln.

Jag menar inte att hänga ut alla handbollsspelare i Ystad som svin. Grisar finns – som #metoo-uppropet vittnat om – i alla branscher, och den enda riktigt konkreta gemensamma nämnaren är att grisen oftast är en man. Detta för att världen i evigheter marinerat pojkar i tron att de bara är pojkar.

Det är där vi ska börja; bättre än att döda ett monster är att försäkra oss om att det monstruösa embryot aldrig blir till.

Vi måste låta kvinnor få skrika nu. Kvinnor inom alla branscher måste få skrika färdigt, och det är ofrånkomligt att en hel del mäktiga män kommer att få dingla i den mediala galgen. Grab them by the dick och häng upp dem. Det hör till den revolutionära processen att någon måste dingla.

Men när kvinnor skrikit och män dinglat hoppas jag att vi kan börja om. Nollställa systemet. Reboot.

Bara då kan kvinnor få vara kvinnor, och pojkar kan äntligen bli riktiga män.