Peter Lindgren: Peter Lindgren: Min dotter fyller ett år men det struntar väl jag i
När jag blev förälder svor jag på att aldrig börja umgås med andra småbarnsföräldrar. Detta för att en fungerande reproduktionsförmåga inte är tillräcklig som gemensam beröringspunkt då jag skaffar mig nya vänner, men mest för att småbarnsföräldrar ofta är avskyvärda. Min fru uppdaterar mig med ständigt nya uppgifter från öppna förskolan, så jag vet att jag är rätt ute.
En av mammorna ska tydligen på allvar anse att det är kriminellt (!) att inte klä sina barn uteslutande i dyra märkeskläder. Andra talar bara om att optimera sammansättningen på barnens kostprogram. Barnen är deras små projekt, små mannekänger bringade till livet enkom för att förlänga dem själva. Mitt väsen hade tagit allvarlig skada om jag varit tvungen att lyssna på sådant där.
Andra småbarnsföräldrar samlar ångest på hög. De förstår inte varför deras barn inte kan visa tacksamhet för allt föräldrarna gör. För maten de ställer på bordet. För sakerna de köper till dem. De rullar stenen upp för berget och ser den rulla ner på andra sidan och så börjar de om, och snorungarna har inte ens den förbannade anständigheten att heja på.
Alla tillmäter de barnen förmågor de ännu inte tillskansat sig. De glömmer att barn blott och bart är underutvecklade människor – prototyper till vad som komma skall. Att en treåring anses ha förstånd som en medelbegåvad schimpans. Du hade väl aldrig begärt tacksamhetsbetygelser av en schimpans, eller hur?
”Folk frågar mig vad hon vill ha, som om en ettåring – med intellektuellt kapital motsvarande den hos en lite sinnesslö primat – ser en skillnad i underhållningsvärde mellan en dator och en kotte.”
Själv minns jag allt för väl hur jag var som liten. En otacksam slyngel som såvitt jag minns inte såg tillstymmelsen till en korrelation mellan maten på bordet och någon form av ansträngning från min mor. Vad mig anbelangar kunde det lika gärna handla om någon slags magi.
Allting ordnade ändå upp sig med mig, tycker jag. I sinom tid kom jag att uppskatta min mor både som magiker och gudom. Därför har jag stort överseende med barns beteende, men mindre med vuxnas. Hamnar jag i ofrivilligt sällskap med en annan barnfamilj drar jag mig omedvetet till barnen. Deras chosefria sätt och känsla av att inte ha någon skuld gentemot världen ger mig mer än vuxnas tomma pladder. Och mina pruttskämt går hem mycket bättre.
Och alla tack jag aldrig får av min son ter sig så obetydliga när vi ligger i sängen och läser saga, han fattar tag med alla handens fingrar runt mitt pekfinger och säger att det är mycket roligare när jag inte jobbar. Jag behöver inte mer. Där och då uppfylls hela syftet med mitt föräldraskap.
Men nu fyller dottern alltså ett – det vet jag eftersom körsbärsträdet blommar – och vansinnet kryper nära inpå mig. Folk frågar mig vad hon vill ha, som om en ettåring – med intellektuellt kapital motsvarande den hos en lite sinnesslö primat – ser en skillnad i underhållningsvärde mellan en dator och en kotte. Ettåringars födelsedagar är komplett meningslösa, de är till helt för de vuxnas skull, och sådant kan jag vara utan.
Så jag sa till min fru att jag i stället för att köpa en sandlåda tänkte köpa en stor uppblåsbar ö med inbyggda högtalare och kylskåp, alternativt ett äkta minitennis-kit från Storbritannien. ”Jag har vett att uppskatta en sådan gåva till mig själv”, sa jag.
Min fru hämtade en av sina berömda suckar från djupet av Marianergraven, men eftersom hon måste vara den som stått modell för Olle Ljungströms låt ”Den norrländska präriens gudinna”, blir det som jag vill.
Så i skrivande stund inväntar jag en leverans från England. Bara frakten uppgår till en kostnad som överstiger den för en sandlåda, men jag har inte hört min dotter ha några invändningar. Jag ska spela minitennis hela sommaren som ett manifest för barnasinnet. Ni får gärna komma och spela med mig, det är bara att höra av sig.
Men inga småbarnsföräldrar, tack.
