Peter Lindgren: Min nazist och jag – del II

Ystad Artikeln publicerades

Minns ni när jag berättade om min nazist? Han gick på min gata och klistrade upp reklam för Nordfront, och jag följde efter och gnuggade bort klistermärkena med mitt bibliotekskort.

Ni har frågat mig, och jag har frågat mig – var blev han av?

För snart ett halvår sedan gick han upp i rök. Den alltid lika vänlige mannen med det tatuerade hakkorset på halsen försvann med löven i höstas, och lyktstolparna – fordom draperade i grönsvart – var under vintern lika nakna som träden.

Kan jag säga att jag saknade honom? Får man ens säga en sådan sak? Under alla omständigheter lämnade han mig med frågor. Tusen frågor och ett bibliotekskort brännande overksamt i hölstret.

Jag gjorde mig bilder. I hans frånvaro gjorde jag mig bilder av alla om och kansken.

Jag tänkte, att kanske besöker han biblioteket ibland för att småspotta i lönndom på Talmud och Kafkas verk och annan litteratur han rimligen uppfattar som stötande. Jag tänkte, att kanske vandrar han utmed ån här i byn och slentrianheilar mot ankor han lyckas uppfinna och identifiera misstänkt judiska drag hos.

Jag hade nästan slutat tänka på honom, när jag en natt återsåg honom då jag var ute och flanerade. Han stod vid en gul tegelvägg framför ett sprejat svart motiv.

Med min furstliga kroppskonstitution och okulära förtrogenhet med allehanda kampsporter är jag naturligtvis inte otrygg med hantering av nazister nattetid. Men jag är inte heller dum i huvudet. Så jag gömde mig i en gles buske med ansträngd kissblåsa.

När nazisten gått därifrån tittade jag med stigande häpenhet mot tegelväggen. Jag kan förstås inte svära på att det var han som sprejade, någon burk såg jag inte. Jag erkänner villigt att jag antog. Men jag såg all hans vrede och på det svarta hatet, kanaliserat ut i dessa sköra och trevande handrörelser, och på det oväntat fromma budskapet:

”Hjärta Jimmie”

Alltså ett ritat hjärta och mansnamnet Jimmie.

Jag behöver så klart inte ingående beskriva min chock. Ni förstår ju. Mannen – en gång känd som Peter Lindgrens nazist – kunde nu inte längre beskyllas för att vara just nazist.

För inte är det väl förenligt med god nazistkutym att uttrycka homosexuell åtrå? Den spänning jag nyss känt i blåsan hade transponerats till hjärtat. Jag stod och ömmade något så förbannat för honom. Världar hade krockat för honom, himlar höll på att falla ner. Han skulle bli en pampig motståndsman, med stål i skohättan och med de allra övergrymmaste klistermärkena, och så gick han och kärade ner sig i någon Jimmie Olsson, Jimmie Andersson eller vad föremålet för hans kärlek nu kan tänkas heta. Endast i skydd av mörker kunde han se sin sanning i tegel. Inte kan det väl vara på något annat sätt?

Jag tänker att detta nog är många av de arga männens problem. De vet inte hur de ska hantera kärleken till varandra. I stället för att älska sin andre hatar man sin gemensamma tredje. Det meningslösa hatets logik. Forskning pekar tämligen enhälligt på att pojkars dåliga relationer med sina pappor får dem att hata. Och när män i nästa led beter sig illa mot kvinnor, då tror jag att det i grunden beror på att de inte lärt sig hantera relationen med de män de lever nära.

Min uppmaning till nazister och arga unga män i allmänhet är därför att göra som mannen en gång känd som Peter Lindgrens nazist – sätt på pränt din kärlek till din andre, i stället för att hata din tredje.

Häromdagen gick jag förbi tegelväggen för att muntra upp mig, men då såg jag att någon med vit färg sprejat hammaren och skäran över det tidigare motivet.

Jag blev arg och besviken ­– hur kan man göra det här till en politisk fråga?