Peter Lindgren: Mina föräldrar har flyttat hemifrån. Klart man oroar sig.

Ystad Artikeln publicerades

Åren går. Nu är mina föräldrar båda pensionerade och för ett par veckor sedan flyttade de hemifrån.

Som alla vuxna barn tänker jag: ”Hur ska det nu gå för dem i livet?”

De flyttade rätt ut i skogen som vore de en annan Henry David Thoreau. Till en stuga där man måste ransonera sitt vatten och där man härbärgerar sitt bajs till någon kommer och hämtar det en gång om året. Oj, oj, oj. Hur ska det här gå?

Stugan ligger på en höjd och det är 30 trappsteg upp från garaget. Pappa är snart 70 och helt renons på menisker. Han har mycket av annat men en funktionsduglig menisk har han inte. Han ser ut som en korkskruv när han halvroterar upp för trappan för att slippa böja på knäleden.

”Pappa är en slug taktiker, det får man ge honom.”

”Byt ut knäskålarna”, brukar jag säga, för det är ju en helt genomförbar operation numera. Då säger pappa att det ska han göra, men att de där konstgjorda knäskålarna bara håller i 10-15 år, och att han sparar sig lite, för att bara behöva genomgå en operation.

Det är just nu den sorgligaste tanken jag kan tänka mig, men pappa är en slug taktiker, det får man ge honom.

För snart 20 år sedan flyttade jag hemifrån och mamma och pappa hjälpte mig med allt. Det var papper jag inte begrep och nysydda gardiner och hela den biten. De betalade till och med min hyra i tre år och försåg mig med hushållskassa. Nu sitter jag i stugan och försöker förklara för dem hur en chromecast fungerar. Omvända roller, as time goes by.

Det där med chromecasten är förresten lönlöst. Pärlor för svin. Så länge en sådan tingest inte kan manövreras med hammare eller en borrmaskin kommer pappa inte ens att försöka. Han kan inte ens skicka sms. Han har lärt sig öppna sms, men han kan inte skicka. Han saknar både det tekniska kunnandet och tillräckligt slanka tummar. Och nu ska han bo ute i skogen. Herregud, det kan väl aldrig gå?

Tur att han har mamma i alla fall. Hon skickar till och med sms med emojis, trots att jag säger att det bara är pattaglyttar som behöver hieroglyfer för att göra sig förstådd. Det skiter mamma i. Om mamma är en gås är min kritik det vatten som hälls över henne. Hon har blivit så upprorisk på senare år. Nästan rebellisk. Och hur ska jag kunna hålla ett öga på henne nu, när hon bor i Tjottahejti?

Det är sällsamt märkligt att leva i glipan av tiden, då man fortfarande är sina föräldrars barn, men där man börjar bli osäker på rollerna. Kommer jag att se pendeln, den dagen den obönhörligen kommer för att svänga?

Än så länge tror jag inte att den svängt. För medan jag bygger mina små patetiska texter bygger pappa fortfarande hus. Han kan livets väsentligheter som ett rinnande vatten. Vem behöver då sms? Knäskålar?

Till mamma går jag fortfarande med alla mina jeans som alltid går sönder i grenen (jag brukar hävda att detta beror på partiell anatomisk monstruositet, men min fru är alltid snabb att dementera den typen av uppgifter). I alla fall – ingen kan lappa ett par jeans som mamma.

”I takt med att åren faller och håren faller kan jag uppleva det som en lisa att få bli behandlad som ett barn.”

Jag går till henne då jag oroar mig för hälsomässiga avvikelser. Säger hon att jag överdriver blir jag lugn igen. Så länge en mor inte upprörs över fysiska åkommor, bör en son ha en god chans att överleva.

Jag gillar att antyda för mamma att jag för ett dekadent leverne. Dricker för mycket. Det är våldsamt elakt av mig, eftersom jag vet att morfar hade sådana problem på riktigt. Men det är en garant för att mamma ska oja sig över mig. Ge mig en förmaning. I takt med att åren faller och håren faller kan jag uppleva det som en lisa att få bli behandlad som ett barn. Veta att någon håller sin hand över mig.

Men vems hand kan nå mig ända från skogen? Hur ska det här gå, egentligen?