Peter Lindgren: Peter Lindgren: Rökförbudet ett försök att utrota rökare – och minnena av min mormor!

1. Jag minns alla handbollsturneringar i Danmark jag någonsin spelat. Ty varje idrottshall som en gång rests på de danska öarna luktar av cigarettrök och Faxe kondi. Det står som noter redan i arkitektritningarna. ”Ja, netop den dufte vi skal have!”

2. Eftermiddagarna på det tidiga 90-talet. Mormor passade mig efter skolan. Det var våfflor och O´boy och ibland köttbullar. Och så askfatet i blått glas på köksbordet. När mamma kom för att hämta mig sa hon: ”Men mor, du ska inte röka!”, varpå mormor på sin lite märkliga stockholmska sa: ”Jamen det vet jag väl för fan”. Så sa hon för hon visste att var det någonting mamma ogillade mer än att mormor rökte i närheten av barn, så var det att hon svor. Jag skrattade, för jag gillade båda sakerna.

Mormor dog år 2000. Det var, såvitt jag förstår, inte rökningsrelaterat.

Från och med i förrgår får man inte längre röka på uteserveringar, i busskurer, på perronger, på lekplatser, i andra miljöer där barn och unga vistas regelbundet, samt på en rad andra platser. Man kan se det som en fortsättning på den häxjakt på rökare som inleddes 2005, då rökning förbjöds på krogen. Det här j-vla förmyndarsamhället kommer inte nöja sig förrän målet är uppnått 2025 – att Sverige är rökfritt. Att alla rökare är utrotade. Fimpade.

Det är klart, det är kanske inte helt orimligt, en del av det som innefattas av det nya förbudet. Att man inte längre får röka i lokaler avsedda för hälso- och sjukvård känns inte som alldeles uppåt väggarna. Att lungcancerpatienterna, de KOL-drabbade och astmatikerna slipper röken på sin vårdinrättning kan väl vara i sin ordning. Eller är det kanske deras ansvar att flytta sig om de störs av röken?

Statens folkhälsoinstitut har uppskattningar som refererar att dödligheten i hjärtinfarkter till följd av passiv rökning minskat med 200 personer per år (2010). Detta bland annat på grund av det rökförbud på krogen som infördes 2005. När en cigarett förbrukas på gängse sätt, mellan två läppar och medelst djup inhalation, frigörs 7000 kemiska ämnen. Ett 50-tal av dem är cancerframkallande, och några av dem är helt förbjudna i svenska arbetsmiljöer. Ja, om de inte produceras av en rökare förstås.

20-30 procent av barnastman uppkommer som följd av passiv rökning. Det har vi visst vetat om i snart 70 år. Kanske är det rimligt att göra något åt det nu? Eller, barnen kanske ska gå in på krogen om de vill slippa röken?

Tänker jag förbi mormor och de hyggelige handbollscuperna tränger en del andra rökrelaterade minnen fram. Tomas pappa, som rökte pipa i bilen och jag som satt bak med munnen innanför tröjan och kippade för att överleva. Där härjade den fräna lukten av hormoner och ungpojkssvett, men det var trots allt lukten av liv. Jag minns bodegan i Roskilde, den fetlagda damen som var både bartender och städerska; hur hon stod bredbent på den dörrlösa toaletten med armarna lutade mot handfatet och cigaretten mellan pek- och långfinger. Hur hon manifesterade sin bakfylla med en högljudd och obekymrad vomering inför öppen ridå för att sedan betjäna oss. Fortfarande med ciggen på plats. ”HVAD SKAL DU HAVE?” Hur vi sa: ”30 Tuborg” eftersom det var happy hour och en Tuborg kostade en tia, och hur vi frenetiskt gned mynningen på varje flaska med tröjtyget.

Eller tjejen på gymnasiet, hon som egentligen var den enda jag ville ha men som jag bara fick när hon inte var med sina förstaval. Hon som tände cigaretter på spisplattan. Att kyssa henne när hon var nyrökt var som att sticka tungan i ett askfat. Jag tänkte att det inte var läge att sjåpa sig. Att en sån som jag inte har alternativ.

I dag har jag alternativ. Jag kan leva i mitt vackra men förbannade förmyndarland och kyssa min rökfria fru. Vill jag någon gång slicka rent ett askfat kan jag åka till en bodega i Danmark – Sveriges rökrum.