Peter Lindgren: Svensk galenskap sitter i solen

Ystad Artikeln publicerades

I samklang med att Snygg-Nils sveper med handen över en karta med guldgula solar drabbas Sverige av den stora galenskapen. Det är precis så det ska vara.

I förra veckan tittade jag ut från mitt ide. Ett skyggt djur med alabastervit hud och alltför ful för att vara värd en jägares kula. Jag förnam hur ett vitt moln förgylldes i kanterna. Där bakom stod en gammal vän, åter redo att uppfylla sitt demokratiska kall – att lysa på oss alla.

And the madness begins.

Ni vet hur det är. Trädgården försätts i solsken och alabasterdjuret börjar springa i någon slags vanvettets cirklar. Allt som stått inomhus ska nu stå utomhus; utemöbler, parasol, cyklar, uppblåsbara flytgrejer av allehanda former och kulörer och så gräsklipparen så klart. Det är fullkomligt onödigt eftersom gräset fortfarande kippar efter andan men utomhus ska gräsklipparen stå. Lite som högvakten vid slottet. Och grillen. ”Var är grillen?” ”För satan, VAR ÄR GRILLEN!?!”

Jag rullar fram det rostiga åbäket som härdats i helvetets eldar och grillar det första jag kommer över. Det är färdigfriterade calamares och det smakar bedrövligt. Jag sonderar frysen på nytt och provar att grilla en övervintrad lussebulle. Det smakar eländigt men nu är det ju i alla fall sommar.

Min fru tittar på mig lite som om jag vore debil, ty hon är från Örnsköldsvik och där är det väl inte islossning på Moälven förrän vid midsommar, om det någonsin sker. ”Jag begär inte att du ska förstå det här”, säger jag och grillar en lussebulle till.

Jag vräker av mig på överkroppen och tar på mig shorts för det är så jag genomlever sommarhalvåret, oavsett temperatur. Min son gör likadant för han ska alltid göra som jag. Han står där och huttrar och jag älskar det. ”Vill du bada? Visst ska vi bada!”, säger jag och tappar upp i badbaljan på gräsmattan. Jag rör lite i vattnet med en pinne för att ytan inte ska frysa. ”Det är lite kallt, pappa”.

”Haha, du är rolig du”, säger jag och lyfter i honom i vattnet. Klart han vill bada. Jag tar upp honom när han är lite blå i kanterna och sätter honom på det dammiga utemöblemanget. Tinar en påse upphackad rabarber på grillen och säger åt honom att detta är livet.

Vi packar var sin väska och går till lekplatsen. Han packar kolsyrat vatten – som han kallar för ”öl” – och sandlådeattiraljer. Jag packar min kula och ett måttband. Ja, jag stöter ju kula nuförtiden. Min första stöt träffar sargen till sandlådan som går mitt itu. Det låter som ett pistolskott. Jag tror att jag ser ut som en seriefigur när jag nervöst visslande snabbt rafsar åt mig grejerna och packar ner dem i väskan. ”Vi går hem och badar igen”, säger jag.

Det är en skör värme och ett skört solsken men det räcker. Räcker för att tina en själ lika frusen som fjorårsrabarber. Så kommer ett molnsjok – skuggan från Mordor. Sonen hostar. Dottern hostar, hustrun hostar. Vad har jag gjort? Vad har jag gjort – igen?

Det var likadant förra året. Jag tvingade ut min familj med Norrlandsblod i den sköra skånska aprilvärmen och gjorde hela bunten sjuka. Jag är uppenbarligen dum, men är jag även ond som låter dumheten upprepa sig?

Nej, jag är bara galen. Är det konstigt att vi svenskar – som framlever merparten av våra liv i mörker, som låter den flegmatiska inneboende stillheten i vinterhalvåret prägla våra sansade beslut och hittar på helt rimliga saker som allemansrätt och jämställdhet mellan könen – är det konstigt att solen blir vår ventil mot galenskap?

Nu hostar även jag men det gör ingenting. Solen har rostat min flint faluröd. Jag är vacker och galen och värd en jägares kula.