Peter Lindgren: Tror ni att allting går att rädda med smörgåstårta?

Ystad ,

Den lilla ortens förbannelse är att enstaka händelser – futila eller anmärkningsvärda – kan komma att definiera den för tid och evighet.

Jag ska prata om det, och om skammen samt vad jag ska göra för att dölja den.

Sjöbo har sin folkomröstning om flyktingmottagande 1988, där 64,5 procent av befolkningen röstade emot flyktingmottagande. Det satte orten på kartan i den allmänne svenskens medvetande, och den bilden har Sjöbobon haft svårt att förändra genom åren. Valsiffror skulle kunna antyda att man inte ens har försökt.

Skurup har sin slogan. Ni vet den där man i händelse av att befinna sig i världsdelen Europa uppmanas att avlägga visit i just Skurup. Den fungerar bättre på engelska men det är verkligen på håret.

Och så har vi Köping 1984. Då satt Jan Guillou på bästa sändningstid i tv-programmet Rekord-Magazinet och utsåg Köping till Sveriges tråkigaste stad. Invånarna i Köping kände sig brännmärkta och orättvist behandlade, ty utmärkelsen stod inte i proportion till allt det fina de hade i Köping: silon, och den brunfärgade, lite trögflytande Köpingsån.

Boken och filmen Tårtgeneralen handlar om den godhjärtade alkisen Hasse P, som vägrar acceptera Guillous ord, och som därför bakar världens längsta smörgåstårta, drygt 500 meter lång. Som clou ska han landa mitt på torget i Köping med en tre meter lång leverpastej fäst på en helikopter.

Om inte annat är det ett sensationellt sätt att rikta om fokus. Ingen kan ju påstå att det är tråkigt.

”Omständigheterna kring mordet är bland det ruskigaste jag känner till.”

Min hemkommun har nu trenne skäl att uppehålla sig i svenskens medvetande. Vi har mordet på Helén 1989. Jag var fem år och det skakade min världsbild. Omständigheterna kring mordet är bland det ruskigaste jag känner till. Jag minns det som att mamma inte släppte mig utanför dörren förrän jag blev tonåring. Den då namnlöse Ulf Olsson gick ju lös därute.

Fyra år senare sköts en sexåring ihjäl inför ögonen på sin pappa, i samband med ett bankrån. Sverige pratade om vår by igen, om det sensationella våldscentret. Jag var nio och satt väl fortfarande inomhus.

Under hela min senare tonårstid och mitt vuxna liv har jag halvt ursäktat mig när folk frågat var jag kommer ifrån. Generat har jag sagt att det finns gott också här. Victoria Benedictsson var härifrån, Lina Wolff fick Augustpriset, och vi har en skitstor marknad med langos och grejer.

Men nu är det dags igen. I dagarna var TV4 här och eventuellt andra medier, för att fråga om det stämmer att min hemkommun är Sveriges mest främlingsfientliga. Med tanke på valresultatet.

Invånarna, mina grannar, försäkrade storstadsmedia om att det inte är invandrare vi hatar här. Det är ju egentligen torgbygget vi hatar, hur det påverkar centrumhandeln, och att det finns för få parkeringsplatser. Det går bara inte att u-t-h-ä-r-d-a det här med parkeringsplatserna. I ett sådant läge behövs det ”nytt blod” i politiken, menade någon.

Jag vet att det finns gott i min kommun, liksom det finns i alla, men nu bär jag min skam igen. Folk frågar mig hur jag kan bo här, där albaner uppges kriga mot afghaner inför öppen ridå, och där det sticks med kniven än här, än där.

”Är det värt något om man inger människorna en känsla av att man retar deras kräkreflex?”

Jag säger då som det är, att jag faktiskt inte sett ett skit av det där. Att jag bara ser folk som gnäller över parkeringsplatser. Men jag ser ju inte allt.

Å andra sidan finns vi nu i alla fall på kartan. Vi finns i medvetandet på folk. Kanske har det ett värde. Hjalmar Söderberg skrev ju:

"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Är det värt något om man inger människorna en känsla av att man retar deras kräkreflex? Det är så det känns ibland, när folk tenderar att glömma Lina Wolff men minnas krigsscenerna på Nya torg eller de färska valsiffrorna. Kanske har det ett värde.

Och om inte…

HUR MÅNGA KILOMETER SMÖRGÅSTÅRTA MÅSTE JAG DÅ BAKA!?!