Peter Lindgren: Peter Lindgren: Vinsten i att inte veta var man tankar i Sjöbo
Jag saktade in och såg att jag stod inför två val. Antingen bryta mig in i ett av de här testosteronstinna rummen som jag undvikit sedan dagen jag insåg att manliga omklädningsrum är verbalitetens ground zero, språkets nollpunkt från vilken inget annat än invektiv och variationer på ordet vagina emanerar. Eller – tänkte jag medan jag stirrade på den brandgula indikatorn som signalerar annalkande soppatorsk – så kör jag 2,5 mil till nästa mack i Sjöbo.
Jag tryckte plattan i mattan. Nej, förstås. Jag gav jämn gas och försökte att lägga mig på 80, så som man gör när man vill nå mesta möjliga distans på minsta möjliga soppa. Och så bad jag en bön till en gud, osäkert vilken. The Hollies fina gamla hit ”He ain’t heavy, he’s my brother”, kom i min Spotifylista, och då kändes allt bättre. Ni vet, den som börjar med textraden ”The road is lo-o-ong, with many a winding turn”. Det kändes som ett passande soundtrack till färden längs med väg 13.
Har ni någon gång varit under strecket? Ni vet, det sista strecket på bensinmätaren. Känt ovissheten som det är behäftat med. Varit tvillingsjäl med fridykaren som går för rekordet men inte vet om luften förslår för uppåtfärden. Redan i Sövestad svindlade det för mig. Jag kände mig som en roulettspelare som satsat allt på rött, och i pannan formerade sig ett pärlband svettdroppar. En blank, enad front mot vanvettet.
”I Sjöbo vill jag mena att jag föddes på nytt.”
Jag inbillade mig saker. Tyckte att Baby BLY (jag kallar henne så) stånkade. Hostade. Som om hon försökte harkla upp de sista dropparna från botten. Jag stirrade på bensinmätaren från alla upptänkliga vinklar och fann från den värsta att mätaren begick fysiskt övergrepp på R:et, som väl står för ”Ruskigt lite soppa”.
I Sjöbo vill jag mena att jag föddes på nytt. Jag vet ju inte var man tankar i Sjöbo, så plötsligt fann jag mig ha passerat hela samhället utan påfyllnad. Jag tittade i backspegeln och mötte blicken hos en utsvulten hyena. Ett galet hunddjur. Men som jag levde! Som hjärtat mitt slog! ”Vi behöver ingen soppa, baby. Vi har liv!” väste jag med handen ordnad i en erotiskt tolkningsbar rörelse utmed växelspaken.
Jag har experimenterat en del med fasta genom mitt liv, och vet att hjärnan tvärtom vad många tror fungerar bättre på tom tank. En utsvulten hyena är farligare, krispigare, på savannen än en däst och pömsig. Det är evolutionens logik. Världen är den hungriges att äta.
”Hade bilen tröttnat på upploppet hade jag burit henne hem.”
Farligare och krispigare än någonsin passerade vi Rönås byakrog, sista möjligheten till påfyllnad innan Hörby. Jag hånlog åt pumparna och jag var så satans krispig att jag inte hann mer än att få Rönås i backspegeln innan jag kreerat en haiku. En perfekt haiku på klassiskt 5-7-5-mått och med adekvat årstidsangivelse och vändning på slutraden.
Rönås pump i regn
Baby är tom i tanken
Jag – full i tanken
Jag kom ända hem, men det spelar liksom ingen roll. Hade bilen tröttnat på upploppet hade jag burit henne hem. She ain’t heavy, she’s my baby.
Det viktigaste var förnimmelsen av ett högre liv – livet under strecket. Vetskapen om att man uppressad mot repen kan prestera sina bästa slag. Oavsett om du slåss mot en mobbare, mot en sjukdom, eller som jag mot något slags diffust maskulinitetskomplex, kan kraften vara som störst när soppan sinar.
För framme i Hörby tankade jag – trots att det vid pumpen bredvid stod en ångande lastbilschaffis.
