Peter Lindgren: Ystad luktar skit – och det är mitt fel

Krönika Artikeln publicerades

Kväll, i den tid då rönnbärsklasar mognar. Luften är tung av fukt och den östliga vinden från industrierna bär med sig en kemisk os. Jag hör folk svära, säga att Ystad stinker.

Men hör ni, lasta inte industrin allena. Det här är också mitt fel.

Vi var bortresta en vecka och när vi kom hem slogs jag av hur vårt hus luktade. Det var så huset luktade när vi flyttade in för fyra år sedan, och det är den doften som alla våra gäster möter när de kommer hit, men som vi själva vistats för länge i för att märka.

Ett 107 år gammalt hus hinner bygga upp en mycket personlig lukt, och precis som en parfym har den toppnoter, hjärtnoter och basnoter. Vårt hus luktar av allt som hänt under ett sekel; de olika träslag det är byggt av, av papptjära, lim, väggfärger, de kalla kala betongytorna i källaren, och av aktiviteterna från de kanske hundratals djur och människor som levt och dött här, av gamla grötfrukostar på vedspis och av släckta stearinljus.

Vår familj verkar inte i någon större utsträckning ha påverkat doftbilden här. Även om min vän för ett tag sedan kom in och undrade varför alla småbarnshem har en air av trolldeg och kräk. Ja, min vän vandrar i villfarelsen att ord inte kan såra.

Han, min vän alltså, och jag skapade en gång världshistoriens mest ohyggliga lukt. Jag ska återkomma till det.

Frågar man forskarna är världshistoriens ruskigaste lukt den av den kemiska föreningen Thioacetone. De få experiment med ämnet som finns beskrivna i böckerna har alla fått hiskeliga följder. Den första forskarrapporten, som blivit kultförklarad, kommer från tyska Freiburg 1889. Där beskrivs det hur odören från thioacetone får människor i hela Freiburg att svimma, kräkas och i panik överge stan. Lukten ska enligt rapporterna vara ”fearful”. Man blir ju nyfiken.

”Odören slog omkull mig, in i väggen, och vätskan rann ut över golv och mig och den intog rummet.”

Ändå kan thioacetone inte vara någonting mot det jag och min vän skapade i Ystad tidigt 2000-tal.

Vi hade byggt ett hemmagym i en skrubb. Pappa hade gjutit viktskivor i betong, Sloberg hade svetsat ihop en stång av gammal bråte och vi hade en bänk från 70-talet. Men vi behövde fler vikter. Det var då vi begick det fruktansvärda misstaget att fylla tomma coca-flaskor med vatten, som vi la i plastpåsar och hängde ytterst på stången. Sen slutade vi att använda möget.

I nästan tre år bidade flaskorna sin tid.

När det var dags att lämna lägenheten på Fridhemsgatan skulle vi tömma flaskorna, som nu stått orörda och gulnat på ett ganska styggt sätt. Intet ont anande öppnade jag en, och det var en Pandoras ask, fylld av ett koncentrat av allt helvete på jorden och i himmelen. Odören slog omkull mig, in i väggen, och vätskan rann ut över golv och mig och den intog rummet. Den var ett väsen. En demon.

Det stank av liggsår, fermenterad fisk och av klippt gräs som stått i säckar i solen. Det fanns noter av deoslarvig tonårspojke och kvarglömda gympapåsar, av våt hund och kloak och av den nyligen exponerade hudytan på handleden, där det i åratal suttit ett armbandsur. Inslag av smutsigt kön och av ett trångt rum där du stängt in Leif GW Persson, Edward Bloom och de tre tenorerna, bjudit dem på enorma mängder kål och bönor för att sedan låta naturen ha sin gång. Det var ”fearful”.

Vi hällde ut skiten i avloppet, vädrade så gott vi kunde och övergav lägenheten för att aldrig återvända. På gården brände vi allt som kommit i kontakt med vattnet. Jag höll min Axe-flaska som ett krucifix.

Precis som hus har städer sin speciella lukt. Ystad luktar tång, frustande färjetrafik, handbollsklister och plastindustri. Jag har badat i havet, seglat med båtarna, spelat handboll och jobbat ett halvår i plastfabriken. För mig är Ystadslukten fantastisk. Stan luktar skit men jag älskar det.

Men, när luften är fuktig och den östliga vinden går över Fridhemsgatan, finns fortfarande i kärnan av Ystads doftbild, i hjärtnoterna, den omisskännliga lukten av djävulsvattnet.